vanliga ungdomsdårskaper skulle säkert ingen far ha varit mera öfverseende; men då det gällde något lågt, lumpet — något som stötte könom säsom gentleman och krigare — då skulle jag ej för allt i verlden ha velat trotga molnet på hans panna och den sorg som likt förakt talade i hans röst. . Och då Roland, sedan alla varningar och förbud varit förgäfves, fann gin son midt i natten på ett ställe der spelare och bedragare hade sitt tillhåll, vinnande allt framför sig med sin queue, med triumfens rodnad på sin kind och en-stor hög af femfrancsstycken framför sig, — kan man lätt föreställa sig. med hvilken vrede den stolte, häft:ge, passionerade mannen med käppen i band drefut de lumpna kamraterna, kaetande efter dem sonens illa förvärfvade vinst, och med hvilken hämdgirig förödmjukelse goren såg sig nödsakad att följa fadren hem, Derefter tog Roland gossen med sig till England, men icke till. det gamla tornet; hans förtäders härd, var ännu för helig för den ostadiga ättlingen! ; V Ke. Hemmet utan nägot förtroende, och verlden utam nägon ledsagare. Förgäfves tillgrep då Roland alla de argumenterhans rättframma sinne kunde påfinna — han talade vidt och bredt om de pligter som åligga en man råot sin fars namn, äfven om all körlek till denna fader slocknat; och Rolands stolthet, som alltid varit så liflig, blef retlig och sträng, och tycktes utan tvifvel för gonens förvända öron hvarken förtjena någon kärlek eller vara någon kärlek mäktig. Och denna stolthet, utan att lända till något godt ändamöl, gjorde förhållandet än värre; ty sonen smittades deraf, men på förvändt sätt. . Och ban sade till sig sjelf, — Ja sö! min far är således en stor man, med alla dessa förfäder och stora ordt Och han eger jord och ett slott — och ändå lefva vi så uselt och ändå knusslar han så med mig! Och om han har orsak att vara stolt öfver alla. dessa döda män, nå väl, då har