Aftonbladet – 18 oktober 1853, sida 3

för ljuset, hädade vi icke solen och ropade: sDet ligger mörker i denna gryning l Det enda vi försökte, var att trösta och stärka hvarandra för hvad som måste ske; vi sökte icke att dölja den smärta vi erforo, men vi lofvade i okonstlad trofasthet att kämpa deremot. Om något löfte utbyttes mellan oss, så var löftet detta: att den ene för den andres skull borde sträfva att njuta den lycka himlen ännu lemnade oss qvar. Jag må väl säga att vi voro barn: Jag vet icke om uti de brutna ord som vexlades mellan oss, uti de sorgsna hjertan som dessa ord förrådde — jag vet icke om deruti låg det som de, hvilka såsom mensklig passion endast erkänna stormen och hvirfvelvinden, skulle vilja kalla en mognare ålders kärlek — den kärlek som gifver sången eld och skådebanan tragedi; men jag vet att deri låg hvarken ett ord eller en tanke som gjorde barJens sorg upprorisk emot den himmelske Faen. Och dörren öppnades åter, och Fanny närmade sig med fasta steg sin mors sida. Hon stannade der, räckte mig sin hand och sade vid det jag lutade mig ned öfver den, Himlen skall vara med erl!x Ett ord från lady Ellinor; ett öppet leende från honom — min rival; en sista, sista blick från Fannys milda ögon, och derpå kom Ensligheten öfver mig — den kom såsom någonting synligt, vidrörligt, öfverväldigande. Jag kände den i solstrålens glans; jag hörde den i vindens fläkt: likt ett spöke uppsteg den der — hvarest hon blott ett ögonolick förut hade fyllt platsen med sin närvarol Det syntes som hade någonting försvunnit från universum för evigt; en förändring liknande döden genomlopp min varelse; och då jag vaknade för att känna att min varelse åter lefde, såvisste jag att det var min ungdom och dess rosengårdar som icke längre voro till, och att jag med ett omedvetet steg, som aldrig kunde äåtertagas, hade inträdt i den sträfvande mannens hårda verld, (Forts.y