Aftonbladet – 18 oktober 1853, sida 3

snyftning som nådde hans öra! Hvad menar ni min vän gjorde? Er högsinthet gissar det genast. Han sade till sig sjelf — som jag någonsin lyckliggörer med det hjerta som jag, trots olikheten i år, hoppas vinna, låt mig visa buru fullkomligt det förtroende är som jag sätter till dess rättskaffenhet och oskuld: lät den första ungdomens roman afslutas — dessa rena hjertans farväl uttalas — utan att förbittras af en låg misstinksamhets lumpna svartsjuka, med denna tanke, hvilken ni, lady Ellinor, aldrig skall vara istånd att klandra, lade han sin hand i den ädla modrens, förde henne varsamt mot dörren och, med lugnt förtroende till följderna, lemnade han dessa två unga varelser ät den obevittnade ingifvelsen af jungfrulig heder och manlig pligt., Allt detta sades och gjordes med ett behag och ett allvar som slog de närvarande med häpnad: ord och handling följde hvarandra med en så oefterhärmlig harmoni, att den sista. stafvelsen icke var uttalad då jag icke längre kunde höra hans röst och dörren tillslöts. Denna sorgliga lycka, efter hvilken jag så mycket trängtat, blef mig således beskärd: eg var allena med henne till hvilken oetvifvelaktigt heder och förstånd förbjödo mig att säga nägot annat än det sista farväl. Jag behöfde någon. tid för att återhemta mig, — för att känna att vi voro allena. . O I ögonblick, som jag nu med så liten sorgsenhet kan uppkalla i ljuf och mild hågkomst, hvilen för evigt heliga och oafslöjade . hjertats dolda gömslen. Ja! — hvilken bekännelse om svaghet vi än vexlade, voro vi cke ovärdiga det förtroende som åt skiljsmässan skänkte denna sorgliga tröst. Icke något utnött kärlekssnack — med Jöften som icke skulle komma att uppfyllas, och örhoppningar som framtiden måste besvika — sickade den lifvets verklighet som låg framör oss. Och vid gränserna af vår dröm sågo vi likväl dagen gry kall öfver verlden: och om vi, i vår barnslighet, något skyggade