Aftonbladet – 18 oktober 1853, sida 3

och ofrivilligt några steg emot mig, och jag tryckte min högra hand till bjertat, liksom för att hejda dess slag och hålla det stilla. Lord Castleton hade öfvervakat -s3 båda, Jaz kände närvaron af denna vaksar ct, ehuru jag dittills hade undvikit bans blick: då jag nn vände mina ögon från Fanny, såg jag denna blick föstad på mig — mild, medlidsam, välvillig. Plötsligen och med ett obeskrifligt uttryck af ädelhet vände sig markigen till lady Eilinor och sade: ,Förlåt mig för det jag har för afsigt att förtälja er en gammal historia. En af mina vänner — en man vid mina år — hade den djerfheten att hoppas det han en dag förr eller sednare skulle vinna tillgifvenhet af ett fruntimmer, ung nog för att vara hans dotter, och som omständigheterna och hans eget hjerta förmådde honom att föredraga framför alla andra af hennes kön. Min vän hade många rivaler; och ni akall icke undra derpå, ty ni bar sett fruntimret. Bland dem var en ung gentleman som under hela månader bott under samma tak — (afbryt mig ej, lady Ellinor! ni skall höra mig till slut; det intressantaste af min historia återstår) — en ung gentleman, hvilken vördade heigden af det hus hvari han hade inträdt och lemnade det då han kände att han älskade — ty han var fattig och fruatimret var rikt. Någon tid derefter räddade denna gentleman fruntimret undan en stor fara, just vid samma tid som han stod i begrepp att lemna England — (aforyt mig icke! — jag ber!) Min vän var närvarande då dessa tvenne personer råkades nyss före den skiljsmässa som sannolikt skulle räcka i många år, och så var älven modren till det fruntimmer, hvars hand han ännu hoppades en dag väga eftersträfva. Han såg att hans unge rival önskade säga farväl! och utan något vittne: detta farväl var allt hvad hans heder och hans förstånd kunde tillåta honom att säga. Min vän såg att fruntimret kände en naturlig tacksamhet för en stor tjenst och ett naturligt medlidande med en ädel och olycklig tillgifvenhet; ty endast sålunda, lady Ellinor, tolkade han den