Aftonbladet – 18 oktober 1853, sida 2

slutet der ock må bli, så mycket år afgjordt, att Englands inflytande der är i grunden förspildt. England, som först upphetsat Turkiet, ja, som på sätt och vis först drog ovädret öfver Pruth (?), har, i turkärnas ögon, i Wien spelat den löjliga rolen af en bundsförvar dt mot sin vilja; det yrkar enträget på antagandet af de ryska fordringarna, och turkarne veta nu knappt om icke flottan utanför Dardanellerna har laddat sina kanoner mot storherras palats ... I samma n:r, hvaruti den konservativa tidningen inrymt denna uppenbart ur en österrikisk-rysk penna flutna, ingenting mindre än sanningsenliga ochemot England grannlaga uppsate, har nyssnömnde tidning äfven från ofvannämnde tyska tidning hemtat en skildring af de två östra kejsarnes möte i Olmätz och hr von Rotschilds uppträdande derstädes, hvilken skildriag är hållen i en helt annan tonart än den om engelska politiken. I den förra säges: H. M. kejsaren af Österrike beledsagade Rysslands beherrskare till bangärden, och de genom personlig vänskap nära förenade monarkerna togo derstädes det bjertligaste afsked, kyssande och omfamnande hvarandra. Och sä drog han bort, denne monark, i hvars bänder Europas öden för närvarande, åtminstone till en stor del, ligga. Hvarthän tänker välnu alla Ryssars sjelfherrskare vända sig? — till Petersburg eller Odessa? Allas blickar sökte här forska uti furstens anlete. Men ingen skönjde annat än hans ansigtes marmorlika lugn, hans storartade gestalts oföränder liga kraft och allvar. Tankarne lägo förborgade, likasom sfinzens gätor, bakom denna höga panna; känslorna, hvilka böljade uti detta mäktiga bröst, yttrade sig icke i den ringaste ansigtsrörelse. Det enda man märkte var hans vänskap för vär monark och tillfredsställelsen med vår krigshärs tillständ. Om kejsarens af Ryssland hand skall med sitt svärd genomblixtra luften, och så gifva tecken till ett allmänt krig, eller om den skall nedskrifva fredens ord, hvem vet väl det? Männe hr von Rotschild? Denne börsernas beherrskare afreste i går med ett särskildt bantäg. Och äfven han var ett föremål för allas blickar.s Anspelningen på bankiren von Rotischilds intimite med de höga kejsarne häntyder visserligen på derag beroende af guldet, men synes oss för öfrigt just icke vara någon förgyllning vid den stolta skildringen af den mäktigaste herrskaren. Man kan åtminstone taga för afgjordt att hr von Rotschild vid ett möte i London med den pmäktigaste herreskarinnan icke skulle hafva intagit en så framstående plats på den monarkiska taflan, som blifvit honom till del i Olmitz. Beträffande den här ofvan, i den af Sv. T. reproducerade Wieneruppsatsen, yttrade åsigten, att fädernas missgerningar straffas allt intill tredje och fjerde leds och hvilken der användes såsom ett argument emot England, torde till och med vår konservativa tidning få erkänna att detta argument eger en långt fruktansvärdare tillämpning på de östra stormakterna, hvilkas äfven förflutna politik är behäftad med så svåra syndaregister, än på England, hvilket sistnämnde land, oaktadt alls de förnärmelser jemväl det under sin stora politiska bana gjort andra, dock tillika har den inför verldshistorien stora förtjensten att mera än hittills något annat rike hafva verkat för utbredandet af en sann civilisation. Det har mera än något annat välde spridt odling och kristendom till jordens mest aflägsna länder, det har med ifver och stora uppoffringal arbetat mot slafveriet, det har gjort första ste get till en sådan utsträckning af fredlig han delsgemenskap mellan alla folk, hvartill bi storien förut icke kan uppvisa något exempel. det har för Europas frihet med exempellös: uppoffringar förr en gång bekämpat Napoleons tillämnade despotiska verldsvälde, och det skal säkerligen icke skygga tillbaka för att lik ihärdigt strida mot den moskovitiska politi kens. Hvilka meriter ha deremot Ryssland och Österrike att framidraga vid sidan om fä dernas missgerningars? Vi kunna kansk tala derom en annan gång. oo MM DEaubadrmmtiningsen har 12t4t Kårer,