Aftonbladet – 18 oktober 1853, sida 2

handen, och en djup sorgsenhet lade sig öfver mig, trots alla mina bemödanden att lugnt skåda tillbaka på det förflutna och tänka endagt på lifvets pligter — icke på dess sorger. IV Kar. Före klockan nio anlände lady Ellinor och begaf sig direkte till miss Trevanions rum. Jag tog min tillflykt till min onkels. Roland var vaken och lugn, men så svag att han icke gjorde något försök att resa sig; och det var verkligen hans lugn som mest oroade mig — det liknade en fullkomligt uttömd mnaturs lugn. Han lydde mig mekaniskt då jag nödgade honom att taga någon föda, liksom en patient af er hand mottager den dryck om hvilken ban nästan saknar allt medvetande. Jan log matt emot mig då jag talade till honom, men gaf mig ett tecken som syntes uppmana mig till tystnad. Han vände derpå ansigtet ifrån mig och gräfde ned det i kudden; och jag trodde att ban ånyo hade inslum-rat då han plötsligen reste sig upp något liiet, famlade efter min hand och sgade med knappt hörbar röst: Hvar är han?, Vill ni se honom, sir? Nej, nej; det skulle döda mig — och då — hvad skulle det blifva af hönom?a Han har lofvat mig ett möte, och jag känher mig förvissad att han vid detta möte skall ätlyda edra önskningar, hvilka de än må vara.n Roland svarade icke. Lord Castleton har ställt allt .så till, att hang namn och dårskap (låtom oss kalla det så) aldrig skola blifva kända. Högmod, högmod, alltjemnt högmod ! mumlade den gamle soldaten. Namnet, nemnet — nåväl, det är mycket; men den lefvande själen! — Ack, jag önskar Austin vore hära N