Aftonbladet – 18 oktober 1853, sida 1

OLVETEIBROIIIUCISTN I LALAvIU-TVUUGPEIIT, FJURLIAS kriget, afslutadt genom freden i-Paris; kriget i anledning af böjerska arfsföljden, slutadt genom freden i Teschen. Sålunda i det hela 40 års strider före Ludvig den sextondes till. träde till regeringen, och dessa strider i de aldraflesta fallen levererade för dynastiernas skull, något som synes nog måttligt vittna om att arfsprincipen är en ordningsprincip mpar excellencen. Sålunda hörde kriget till regeln under det föregående århundradet; för närvarande hörer det till undantagen. Hvarpå beror denna skiljaktighet? Jo, på den konstitutionella styrelsepringipens utbredande i Europa. En oinskränkt styrelse är hufvudsakligen också ett militärvälde; hon är ett militärvälde amedan hon är oinskränkt. Ty från detögonblick en styrelse regerar despotiskt, utan att fördraga invändningar, så har hon behof af att underhålla en talrik armå för att skydda sig mot sitt folk lika väl rom mot sina grannar. En oinskränkt vilja behöfver nödvändigt en motsvarande styrka till sitt förfogande, ora den ej skall duka under för sin egen öfverdrift. På samma gång och för vinnande af så mycket mera trygghet fordras att despotigmen öfverlemnar armåen att kommenderas af en privilegierad klass, afsöndrad från folket och i följd af gemensamma intressen solidariskt förbunden med monarkien — med ett ord en adel. Sedan detta väl är gjordt erhäller allting i staten pregeln af en militärisk anda. All hedersbevisning, utmärkelse, makt och. storhet reserveras åt — värjanoe. Epåletten glänser kring suveränen hvarhelst han må befinna sig och befaller öfverallt, till och Med inom den borgerliga sferen. Denna utsigt, att under uniformens flagga kunna grad för grad ernå de mest lysande fördelar, vwerkar naturligtvis kittlande på adelns fåfänga. Men emedan endast kriget förmär tillfredeställa denna tföfärga, mnemligen genom att mångdubbla möjligheterna till befordran, så mäste despoten tillställa krig; han framkallar det när han finner det lägligt och på de klenaste förevändningar, ja ofta alldeles utan sådana. sÅ en annan sida handlar den oinskränkta regeringen i skuggan, under tystnad och efter behag, utan att nögonsin göra redo för stina afsigter och åtgöranden. Hon kan sålunda förbereda ett krig när och huru hon behagar, och nedlägga ett frö dertill hvar som helst. Skulle den regerande despoten dö vid en olöglig tidpunkt så betyder det föga. Hans efterträdare skall fullfölja bans politik, ty despotismen har ej mer än en politik, en enda, likformig sårom hon sjelf, och endast kriget till omvexlibg. I hundra år har en och samma czar, eller om man så vill ett och samma 2ystem regerat i Ryssland. Ifrån Polen till Turkiet har han outtröttligt fullföljt en och samma eröfringepolitik. Han finner Ryssland för trångt för sin ärepgirighet. Han vill utsträcka det från Östersjön till Medelhafvet. Han vill göra det ryska folket till ett verldsfolk. En sådan tanke kan gro endast i en despote hjerna. Ett fritt folk skall alltid finna sig nog lyckligt att vara hvad det är och att lefva inom sitt eget område. å I En konstitutionell regering deremot, har intet behof af en talrik armå till skydd mot folket, emedan hon sjelf är det verkställande folket; och folkets vilja hennes vilja. Hon styrer ej till fördel för en enda samhällsklass, utan i hela samhällets intresse, och af samma skäl förez hon lika mycket till freden som despotismen aflögsnar sig derifrån; ty kriget utgör adelns lifsvilkor och freden folkets, En nation lefver i sanning icke af befordringar, epåletter, kordonger och, toffsar; den lefver af arbete, handel, vetenskap och ideer, . Den finner dessa välgerningar i freden, och endast i freden. Den skådar derföre efter freden både af böjelse och af natur; och genom en beundransvärd harmonisk lag erhåller den, just genom den under freden tillskapade rikedomen, en oberäknelig kraft att kunna utföra ett krig, om någonsin den gamla militätandan, som fått sin inkarnation i despotismen, skulle komma att till sin olycka sätta den på prof. Men som i sådant fall kriget blir ett föremål för de vigtigaste debatter inför opinioaen — inom pressen och på tribunen — så blir det alltid en allvarlig sak grundad på vigtiga skäl, I ett konstitutionelt land måste regeringen lögga i öppen dag hvad hon gjort, sagt och skrifvit för att: från landet afvänds krigets åskor. Något krig kan då icke bryta löst i följd af ett infall eller intrig. Men om iet en dag påkallas af landets ära eller behofvet att försvara sig, då kan regeringen skrida dertill, högsinnadt och med allt lugn. Bakom hennes armå står en annan arfht ännu förfärligare, nemligen opinionen, som efter behof frammanar soldater och, hvad som är Ibättre än soldater, underverk, och bakom hentInes artilleri finnes ett annat artilleri, frihets, lidgen, som bringar på hennes sida folkens IUtysta förbund, och som följaktligen förer hvarje folk fram till hennes bistånd; Derföre, ju mer Frankrike befäöstar omkring sig de frisinnade iderna, ju mer det tager nationaliteternas försvar, desto mer befästar det också freden och genom freden sin egen Istorhet. Sådan var, ehuru i en alltför ringa grad, politiken hos vår föregående ring eller, rättare sagdt, den politik som jul revolutionen pålades densamma. Också, då friheten endast genom sitt smittande exempel efter hvartannat och med en stigande hastighet hade xeröfrat, Spanien, Portugal, Italien, Belgien, Bayern, Preussen och med ett ord hela Europa, uppgaf Ryszland, på en gång Iförföradt och uppretedt öfver denna lysande utbredning af det franska inflytandet och den franska iden, detta ångestfulla skri, som aldrig för ofta kan upprepas: Frankrike har vunnit mera på femton års fred än tjugo års segrar. Och Ryssland hade häruti rätt. På den dagen, då Europa eröfrat åt sig den konstitutionella fribeten, har den ryska despotismen upphört att vara till. Och Ryssland vet detta väl; se der hvarföre det så kraftigt vid hvarje tillfälle bekämpar frihetens utbredning. Det bekämpar den, 53