Aftonbladet – 15 oktober 1853, sida 2

den väg som efter all anledning var den rätta, och slutligen fick jag anvisning på det der gemena värdshuset af de postiljoner som ditfört miss Trevanions vagn och sedan mött er på vägen. Då jag uppnådde värdshuset, fann jag de hyggliga gossarna i rådplägning utanför porten. De rusade in i huset då vi körde upp, men likväl icke förr än min betjent Sommers — ni vet, en rask pojke som rest med mig från Norge till Nubien — hade lemnat baksitsen och störtat in i huset, dit jag följde honom med en gång, ni klippare, lika kraftfull som er egen ! Nå ja! Jag var tjuguett år i detta ögonblick ! Två lymlar hade redan lagt ned min beskedlige Sommers, och visade sig beredda att strida. Kan ni tro, sade markisen, i det han afbröt sig sjelf med en uppsyn af tragikomisk förödmjukelse — kan ni tro att jag då — nej, ni skall aldrig tro det — kom ihåg att det är en hemlighet — jag bröt då af min käpp öfver den ena lymmelus axlar — se här! (och markisen visade mig ena biten af det stackars vapnet.) Och jag till bälften misstänker, fastin jag icke kan säga det bestämdt, att jag till och med var nödsakad att förnedra mig till ett slag med blotta handen — och, på min heder, var den icke knuten till på köpet! — alldeles på Eton-manår. Ha, hal Och markisen, hvars präktiga proportioner, i fulla styrkan af mannens kraftfullaste, om än icke stridbaraste ålder, skulle hafva gjort honom till en fruktansvärd motståndare till och med för ett par prisboxare, förutsatt att ban bibehållit något litet af Eton-skicklighet uti sådana öfningar — markisen skrattade med en skolpojkes glädtighet, vare sig vid tanken på sin tapperhet, eller i känslan af kontrasten mellan denn råa tillflykt till det ursprungliga krigföringasättet och hans egna makliga vanor och hans godsinnade nästan qvinliga lynve. Hastigt påminnande sig huru föga jag kunde dela hans munterhet, hemtade han sig