Aftonbladet – 15 oktober 1853, sida 2

hans böjelse, hvilken jag förmodar gjorde honom sjelf blind och vanvettig., Jag tror er; ty jag förmodars — lord Castieton afbröt sig oroligt, blickade så åter på mig, steg upp och vandrade omkring rummet, synbarligen upprörd; liksom;j hade har kommit till något beslut, vände han derpö tillbaka till härden och stadnade midt emot mig. Min dyre, unge vän,, sade han, med gin oemotståndliga, vänliga öppenhet, vi befinna oss i förhållanden som ursäkta allting Oost emellan, äfven bristande grannlagenhet å min sida. Ert uppförande har från början till slut värit sådant, att jag uppriktigt, från djupet a! mitt bjerta, önskar att jag hade en dotteratt erbjuda er, och att ni för henne kände hvad jag förmodar er känna för miss Trevanion. Detta är icke tomma ord; se icke ned som om ni blygdes. Alla markisater i verlden skulle icke förmå skänka mig den stolthet jag skulle erfara om jag i mitt lif kunde se en oafbruten sjelfuppoffring för pligt och heder liknande den jag hos er bevittnat!l Ack, mylord! mylord! Hör mig till slut. Jag vet att ni älskar Fanny Trevanion; jag anser sannolikt att hon oskuldsfullt, skyggt, halft omedvetet besvarat denna böjelse. Men — Jag vet hvad ni vill säga; skona mig — jag vet allt. : Nej! det är omöjligt; och om också lady Ellinor kunde samtycka, skulle det blifva en sådan lifstids saknad å hennes sida, en sådan börda af förbindelse å er, att — nej, jag upprepar det, det är omöjligt! Men låtom os: båda tänka på denna stackars flicka. Jag känner henne bättre än ni kan göra — jag har känt henne sedan hon var barn; — jag känner alla hennes dygder — de äro förtjusande; alla hennes fel — de blottställa henne för fara. Hennes föräldrar — med deras snille, deras ärelystnad — kunna ganska väl leda England, utöfva inflytande på verldshändelserna; men