Aftonbladet – 15 oktober 1853, sida 1

ångest, i hvilken den mest otillförlitliga menniska skulle upphöra att hyckla. Men låtom oss icke mer tala derom, — hon är räddad, bimlen vare lofvad!s sOchni trora, sade lord Castleton fundersamt, att han sade sannt då han förmodade att jag— markisen tystnade, rodnade lätt och fortfor derpå: ;Men nej; lady Ellinor och Trevanion kunna aldrig, hvilka deras planer än torde ha varit, hafva derbän glömt sin värdighet att de tagit honom, en yngling — nästan er fremling — eller hvem annan som helst till förtrogen i detta ämne.s . Vivian — jag menar min kusin, — förklarade mig detta endast genom afbrutna menvingar, strödda, osammanhängande ord. Men lady N—, i hvars hus han vistades, synes hos honom hafva underhållit denna föreställning, eller åtminstone först ledt hans tankar åt det hållet. Ah,. det är möjligtn, sade lord Castleton med lugnad uppsyn. Lady N— och jag ba vuxit upp tillsammans; vi korrespondera; hon har i bref uppmanat mig att — Ah, jag förstår, — bristande tystlåtenhet. Hm, der ser man följderna af fruntimmerskorrespondens!s Lord Castleton tog sin tillflykt till den Beaudesertska blandningen; och liksom angelägen att byta om samtalsimne, började han derpå sin: egen förklaring. Då han mottog mitt bref såg han ännu större anledning att misstänka en snara än jag hade gjort, ty han hade samma morgon erhållit bref från Trevanion, i hvilketicke yttrades ett enda ord om något sjukdomsfall; och då hän genomögtade tidningarne och fick sigte på den lilla uppsatsen med rubrik: Mr Trevanion bastigt och illa insjuknad, hade markisen misstänkt någon partimanöver eller grym hoax, enär posten som hade medfört brefvet mäste ha rest lik. snabbt som någon budbärare, hvilken had.