Aftonbladet – 15 oktober 1853, sida 1

Vivians. Det skulle för mig synts omöjligt att min kusin kunde hafga varit så föga nyfiken ett erfara något om våra gemensamma familjeangelägenheter; varit så liknöjd, till och med förtretad, då jag talade om Roland — att han aldrig, vare sig genom ord eller tecken, skulle ha förrådt något deltagande för sina närmaste. Och min andra gissning var så sannolik! — denne uvge roan var en son af öfverste Vivian, hvars nåmn han bar. Och detta bref med Godalmings poststärnpel! Och dessutom, min tro på min kusins död; icke ens nu öfverraskas jeg dera att denna tanke aldrig rann mig i sinnet. Jag höll upp sedan jag andragit dessa ursäkter för min kortsynthet, förtretad på mig sjelf, i jag såg att lord Castletons öppna panna hade mörknat; och han utbrast: Huru mycket svek mäste han icke hafva genomgått innan han kunde blifva en sådan mästare i konsten !n Det är sannt, och jag kan icke förneka dete, sade jag. Men hans straff är nu också fruktansvärdt; låtom oss hoppas att ångern följer på nöpsten. Och ehuru det. visserligen måste ha varit bangs egna fel som utdrifvit honom från fadrens hus och beröfvat honom fadrens ledning, måste vi dock, när detta en gång skett, något taga i betraktande det inflytande, som dåliga sällskaper måste utöfva på en så ung man, den misstänksamhet som kunskapen om det onda uppväcker och förvandlar till en falsk verldskännedom. Och uti denne, den sista och värsta af alla hans bandlingar — Ja, huru rättfärdiga den ! Rättfärdiga den! — min Gud, rättfärdiga den! — nej. Jag säger endast, så sällsamt det än må synar, att jag tror det hans tillgifvenhet för miss Trevanion egnades henne sjolf: ham försäkrar det från djupet af der