Aftonbladet – 15 oktober 1853, sida 1

ippen, hederlig mans stämma när fråga är mm att förströ de moln som lägra sig öffer oms, då vi tänka på våra egma fel och indrag låghet. Men jag ber er tusen gånger pm förlåtelse — denne unge man, han, er släging! — er redlige onkels son! Är det möjigtia Ene förklaringar jag gaf lord Castleton voro naturligtvis korta och ofullständiga. Skiljsnessan mellan Roland och hans son, min okunnighet om dess orsak, min tro på den sednares död, min tillfälliga bekantskap med den förmodade Vivian; det intresse jag hyste för honom; den hugsvalelse det var för den fruktan för hans öde, hvilken han ingaf nig, att tro honomhafva återvändt till det bem jag för honom skildrat; och de omstänligheter. som hade väckt mina af utgången rättfärdigade misstankar — allt detta var snart ramstäldt:. Men, förlåt migs, sade markisen, afbryande mig, misstänkte ni aldrig uti er vänskap för en person som, äfven efter er egen partiska framställning, var er sjelf så olik, misstänkte ni aldrig att ni hade stött på er förlorade kusin ? Något sådant kunde aldrig falla mig in!a Och här måste jag anmärka, att, ehuru läsaren vid Vivians första införande torde hafva gissat hemligheten, — en läsares skarpsinnighet likväl ör mycket olika den som utmärker en deltagare i händelserna, Att jag hade sjött på ett af desss märkvärdiga sammanträffanden i det verkliga hfvets romantik, som en läsare förutgzer. och väntar vid det han följer berättelsens lopp, var en förmodan som af många käl icke kunde. falla mig in. Det fanns icke det ringaate slägitycke mellan Vivian eller någon af hans anhöriga; och jag hade på ett eller annat sätt uti Rolands son föreställt mig en gestalt och en karakter vida skiljde från