Aftonbladet – 14 oktober 1853, sida 1

som outtröttligt förföljer ech drabbar hvarje yttring af den frigifna folkviljan, hvilken ej är i öfverensstämmelse med det på förhand af centralmakten åsyftade resultatet. En sådan regerings styrka hvilar utsslutande på tjenstviliigheten och nitet hos regeringens egna organer, på spionernas skarpsynthet att upptäcka, ock de lokala embetsmännens kraft att förtrycka hvarje rörelse, tankeeller viljeyttring hos folket som icke öfverensstämmer med en sjelfrådig statschefs rycker. Huru annorlunda imposant och stark visar sig den parlamentariskt kringskurna konungamakten i Storbritannien. Den bestämmer inga brödpriser och dikterar ej med skräckmedel utslagen vid val och omröstningsr, men genom den oirskränkta taloch tryckfriheten, genom petitionsoch interpellationsrätten, som genomgår hela folklifvet och aila dess vanor, så att den ringaste arbetare kan fråga den förnämsta parlamentskandidat om hans öfvertygelser och afsigter allt hvad som rörer landets intresgen och framställa sina egna önskningar angående deras bevakande, liksom des yngsta ufderhusledamot kan fråga regeringens medlemmar om hennes mening och afsigter, genom den oafbrutna utvexlingen af meningar meilan folket och dem som sitta vid makter, vid allmänna möten, fester och offentliga middagar, uppstår ett slags solidaritet mellan regering och folk, som efter vår mening just är den förras rösta styrka. En statsminister kan, såsom den britiska inrikesministern yttrade sig, icke se och höra allting, men hvarje medborgare kan hjelpa honom att se och höra, kronåns tjenare lånar hela folkets synoch hörselkraft, och man må ej betvifla att han dermed ser öch hör tusenfaldigt bättre än med aldrig så stora skaror af drygt besoldade spionet. endra sidan uppstår hos folket en helt annan tillförsigt till sin regering när statens högste embetsmän och representationens utnärktaste medlemmar stå i ett aldrig afbrutet vexelförhållande med sjelfva folket, in när det endast lärer känna embetsmännen såsom ett slags förgylld och försilfrad mekanisn:, hvilken, liksom hvarje annat rmachineri, blindt och utan konsiderationer verkriäller maktens befallningar. Det visade sig också under 1848 åre revolutionära rörelser, hvilka länder i Europa hade den starkaste regeringsmakten. Det ver Belgien och England: Den regent som i Sverige skapade konungamaktens enhet, Gustaf Wasa, byggde denna makts styrka på det mest omedelbara och inaerliga förstånd mellan kronan och den enskilde. På samma väg fortgingo hans siora efterträdare, och ännu sedan Sverige blitvix ett verldsvälde och dess nya ärorika ställning gifvit uppkomst åt efi ordnad embetsmannastyrelse, finpa vi konungen i underhandling med rikets särskilda kommuner om åtagande af gärder och pålsgor för allmänna ändamål. Detta demokratiska grunddrag är så djupt rotadt i det svenska samfundsväsetidet, att det ej ens af msktens centralisation under Carl XI:s envälde klinde låta sig .utplånas. Heia det svenska försvarsväsendet, sådant det grundlades af denne ehvåldskonutg, är bygdt på fria fördrag mellan kronan öch jordecaic, och man finner ännu i sednaste tider, att vid ändring iroteringen samma grundsats gjort sig gällande. Hos ett folk med sådana histofiska traditioner vore det alltför fåfängligt ait söka konungamaktens styrka deri, att regeringen slår under sig allt möjligt, smått och stort, vigtigt och ovigtigt, öch geiiöm en allt beherrskande byråkrati söker att utöfva en maktfullkörlighket sorh ej mera är förenlig med tidens anda. Man har med tillfredsställelse Bett att regeringen ej förbiser fördelen af att i de förslag till förändringar i vissa delar af vår ekonomiska lagstiftning den ämnar framlögga för ständerna låta sig understödjas af en allmänt uttalad folkopinion. De under förlidet år lönsvis hållna mötena med räntegifvare hafva lemnat regeringen mycken ledning för uppfattandet af opinionen rörande den väntade ränteförci.k.lingen, och skulle hafva lemnat en ännu bättrz, hade endast den allmänna öfvertygelsen fått uttala sig med full-frihet. Vi vilja dock iche tänka tillbaka på detta ämne, utan erinra hellre om den nu pågående och högst glädjande agitationen i frågan om förändrad bränvinslagstiftning. Vill verkligen regeringen med allvar lyssna till de röster som med sälspord enighet i denna fråga låta sig förnimma: från alla delar åf ländet — och vi hoppas att den vill det — skall den icke finna det svårt att genomföra en förändring, hvaraf icke allenast hela folket uttalat bebofset, utan om hvars grunder och beskaffenhet allmänna öfveriygelsen temligen tydligt gifvit sig tillkänna. Men ingenting kan ge regeringen en större kraft och samhället i det hela -en fastare sammanhållning än utvecklingen sfprovinciel och kommunal sjelfständighet. Denna utveckling ligger ovilkorligt i tidens rigtning. Huru mycket krafifullare och lyckligare skulle ej regeringens bemödanden för landets väl blifva, om vid sidan af den exekutiva makten i hvarje län, hvars representant, han må vara aldrig så skicklig och nitisk, dock icke är mer än menniska och säsom sådan uthderkastad samma inskrönkuingar och ofullkomligheter, hvaraf den britiska inrikesministern säger sig vara medveten, stode ett municipalråd, sammansatt af allt hvad länet i kunskaper, erfarenhet och redbarhet hade mest utmärkt. Vid flera riksdagar hafva motioner varit väckta om inrättandet ai sådana. provincialråd under namn af länsnämnder, men tiden har måbärda derför hittills ej varit mogen. Emeliertid her verksamheten hos länens husbållningssällskaper med hvarje af de sista åren på ett förvånande sätt tilltagit i liflighet och omfattning, och liksom visat vägen för en ännu bättre organisadon. Vi hoppas att frågan om länsnämnderna, elier om införandet af en utbildad provineförfattning i en tidsenlig form, äfven skall väckas vid den förestående riksdagen och måhända redan vid denna kunna