Aftonbladet – 13 oktober 1853, sida 2

Emellertid hade bullret nedinunder tystnat för några ögonblick, men jag hörde stegi förstugan. Vivian studsade och ställde sig framför 083. Nej, nej, ni kan icke lemna mig på detta sätt, miss Trevanion. Jag afstår ifrån er — må det så vara; jag ber icke ens om förlåtelse. Men att lemna detta hus sälunda, utan vagn, utan följeslagare, utan någon förklaring! — klandret faller på mig — det skall göra det. Men tillåt mig åtminstone att godtgöra hvad jag ännu kan godtgöra af det onda, att beskydda allt hvad som återstår mig — ert namn. Vid det han talade, märkte han icke (ty han hade vändt ansigtet mot oss och stod med ryggen åt dörren,) ait en ny skådespelare oförmärkt hade beträdt gcenen, och stående på tröskeln hörde de sista orden. Beskydda miss Trevanions namn, sir — och. för hvad?a frågade den nykomne i det han framträdde och mötte Vivian med en blick som genom sitt blotta lugn uttryckte det djupasie förakt. sLord Castleton! utbrast Fanny, upplyftande sitt ansigte, som hon hade dolt i sina händer. , Vivian vek förskräckt tillbaka och gnisslade tänderna. 5 Sir, sade markisen, jag afvaktar ert svar; ty jag tillåter icke ens er att i min närvaro insinuera att någon förebråelse kan fästas vid detta fruntimmers namn.s Åh, nedstäm er ton mot mig något litet, mylord Castlefon! utropade Vivian: suti er träffar jag åtminstone en man som det icke är mig förbudet att trotsa och bekämpa. Det var för att rädda detta fruntimmer undan hennes föräldrars kalla ärelystnad — det var för act förebygga det hennes ungdom och skönhet skulle uppoffras åt en man hvars enda förtjenster äro hans rikedomar och hans iitlar — det var detta som förmådde mig till