Aftonbladet – 13 oktober 1853, sida 2

Vi följde honom under tystnad. Då vi kommo till ändan af gången, tillslöts dörren till det-rum vi lemnat med ett hemskt buller. Då detta ljud träffade mitt öra, kom der öfver mig en förfärlig känsla af den exislighet om hvilken denna dörr tillslutits — en mäktig och snabb föreställning om någon fruktansvärd afsigt, af stolta passioner uppväckta i on så förtviflad belägenhet — att jag instinktmessigt stadnade och derpå skyndade tillbaka ill rummet. Då låset förut blifvit sprängdt, fanns det intet som hindrade mitt inträde. Jag steg in, och blef vittne till ett skådespel sf dödsångest, som endast den kan fatta, hvils xen skådat den sorg som icke hemtar någon styrka från förnuftet, ingen tröst från samve-! tet — den sorg -som förtäljer oss hvad jorderr skulle vara om menniskan vore öfverlemnad it sina passioner, och atheisternas slumpensam regerade i himlar, fremmande för allt förbarmande. Stolthet krossad till stoft; äreiysinad. bruten i spillror; kärlek, (eller passion som misstagits för kärlek), förbrönd till aska; stt lif vid sina första steg beröfvadt sina heigaste band, öfvergifvet af sin säkraste ledsagare; vanära som. törstade efter hämnd, och samvetsagg som icke visste af någon bön — allt framställde sig huller om Bäller, men likväl klart och tydligt, uti detta skådespel af len brottslige sonen. Och jag hade räknat blott tjugu år, och mitt hjerta hade mognat i ett lyckligt hems milda solsken, och jag bade älskat dentia gosse såsom en fremling, och, se der — han var Rolands son! Jag glömde allt annat då jag skådade denna ångest; och jag kastade mig: ned på marken vid sidan af den gestalt som der vred sig och våndades, och i detjag slog mina armar om det bröst som förgäfves stötte mig tillbaka, hviskade jag: Trösta er — lugna r — lifvet är långt. Ni skall godtgöra det örflutna, ni skall utplåna skammen, och er ar skall ännu välsigna er!