Aftonbladet – 13 oktober 1853, sida 2

en älskvärd ömhet, för hvilken, (äfven då jag i denha aflägana tid påminner mig den,) jag säger, sGud löne dig Fanny, lade hon sin hand på Rolands arm och sade, skom med; gif mig äfven er arml Men Rolands lemmar darrade och vägrade att röra sig; bans hufvud föll slappt ned på bröstet, hans ögon slötos. Äfven lord Castleton, ehuru han icke var i stånd att gissa orsaken till kaptenens bestörtning, blef så slagen deraf, att han glömde sin önskan att hasta från stället, och med allt sitt hjertas vänliga deltagande utropade, ni är sjuk — ni svimmar; gif honom er arm Pisistratus.s Det är ingenting., sade Roland svagt i det ban tungt stödde sig på min arm, medan jag vände tillbaka mitt hufvud, med hela bitterbeten af den förebråelse som fyllde mitt hjerta talande i de blickar som sökte konom, hvars plats skulle ha varit der min nu var. Och, — himlen vare lof! denna blick var icke förgäfves. I samma ögonblick låg sonen vid fadrens fötter. Ack, förlåt — förlåt! Sådan förtappad usling jag än är, böjer jag mitt hufvud under förbannelsen. Låt den falla — men på mig, och på mig allena — icke på ert eget hjerta tillika. Fanny brast i tårar, och framsnyftade: sFörlåt honom, så som jag gör. Roland hörde henne icke. Han tror att hjertat icke var krossadt förr än förbannelsen utgätto, sade han med en så svag röst att den knappast! hördes. Derpå upplyftade han sina ögon mot himlen och hans läppar rörde sig liksom om han bedt innerligen. Sedan han slutat sin bön, utsträckte han händerna öfver sonens bufvud och sade med bortvändt ansigte: Jag återkallar förbans nelsen. Bed till Gud om förlåtelse. Måhända vågade han ieke längre lita på sig sjelf, och han gjorde derföre en våldsarma änsträngning och ilade ut ur rummet.