ne? Åtminstone. hvad det sednare beträffar bör denze gentleman, sedan han haft all. möda ospard att 1 mig inplanta. bögmodiga tankar, göra mig den rättvisan ait erkänna det min slägt. är en af dem som berättiga till höga förhoppningar och ursäkta oförfärad ärelystnad. Mina förhoppningar, min ärelystnad det var nil Ack miss Trevanion, för att viana er skulle jag hafva trotsat verldens lagar, utmanat hvarje fiende, undantagande den som nujuppreser sig framför mig. Likväl, troimig, tro mig, orm jag hade vunnit hvad jag vågade eftersträfva, skulle ni icke ha funnit er vanhedrad af ert val; och det namn, för hvilket jag icke har min far att tacka, skulle icke ha föraktats hvarken af den qvinna som förlåtit min förmätenhet, — eller af den man söm nu trampar mig i min ångest och förbannar mig i min bedröfvelse. Roland hade icke sökt att med ett enda ord afbryta sin son — nej han hade med en fe. beraktig späoning, hvilken mitt hjerta i sin hemliga sympati ganska väl förstod, synts ifrigt sluka hvarje stafvelse som kunde öfverskyla det mörka i förbrytelsen, eller framställa någon mindre föraktlig anledning till de använda medlens låghet. Men då sonen nu slöt med dessa ord af orättvis förebråelse och en tonvigt af stolt förtviflan; — slöt ett försvar som i sin falska stolthet och sin förs vända vältaligbet Wsade en så ytierlig blindhet för hvar och en af de hedersgrundsatser, hvilka utgjorde föremål för fadrens dyrkan, då satte Roland händerna för de ögon som förut, liksom förtrollade, varit fästade på den förhärdade förbrytaren, och än en gång dragande Fanny intill sig, sade han: . Hans andedrägt besmittar den Iuft som oskuld ock heder inandas. Han säger, sallt som finnes i detta hus måste underkasta sig hans befallningar,, — hvarföre qvarstanna vi längre? — låtom oss gå.s Han vände sig mot dörren och Fanny jemte honom.