Aftonbladet – 13 oktober 1853, sida 1

Fanny — förlåt mig — jag är galen; men hör mig blott — allena — allena — och om derefter äfven ni säger: Vik hädan ! skall jag underkasta mig utan att knota; jag vill icke veta af någon annan skiljedomare än ni sjelf. Men Fanny slöt sig blott allt närmare. och närmare intill Roland. I detta ögonblick hörd: jag röster och fotsteg nedanför, och under förmodan att medbrottslingarne i detta dåd började repa mod och måhända hade för. afsigt att stiga uppför trappan för att bispringa den som legt dem, försvann hos mig allt det medlidande, zom hittills hade mildrat min fasa för den unge mannens brott, och all den bäf van hvarmed jag åhört denna bekännelse. Jag fattade derföre denna gång uti den falske Vivian med ett så fast tag att han icke längre kunde slita sig lös, och sade strängt — Tag er till vara att ni icke förvärrar ert brott. Om strid kommer att ega rum, skall det icke blifva mellan far och son, och — Fanny sprang fram. xUtmeana icke denna e!aks, farliga menniska. Jag fruktar honom icke, Sir, jag vill höra er, och det allena.x Aldrig I utropade på ea gång Roland och jag. vinn blickade stolt på mig och med dyster bitterhet på sin far, och derpå, liksom afstående från sin förra bön, sade han — Nå väl, må så vara; äfven i närvaro af dessa, som döma mig så strängt, vill jag tala Han köll upp, och i det han i sin rö:t inlade en passion, som icke skulle varit utan sin högtidlighet, om afskyn för hans brott varit mindre, fortfor ban, vändande sig till Fanny: Jag tillstår att jag, då jag först såg er, måbända tänkte på kärlek på samma sätt som den fattige och ärelystne tänker på vägen till rikedom och makt. Dessa tankar försvunno, och ingenting annat qvarstod i mitt hjerta än kärlek och vansinne. Det var liksom i en yr: