Aftonbladet – 13 oktober 1853, sida 1

iamn ni bär; för er var jag, och är jag ännu död. Jag bestrider er rätt att ställa er emelan mig och det föremål som är mig dyrare än lifvet. sAck ! (och här framräckte han sina händer mot Fanny) — ack, miss Trevanion, afslå icke en enda bön som jag vill framställa ill er, om ni än fördömer mig. Låt mig blott ett enda ögonblick få vara allena med er att jag må få bevisa er, att, huru brottslig jag än varit, var det icke af de låga bevekelsegrunder som ni skall få höra tillskrifvas mig, att det icke var arftagerskan jag sökte fånga, utan qvinnan jag sökte vinna; o, hör mig — Nej, nejs, mumlade Fanny i det hon slöt sig närmare intill Roland, slemna mig icke. Om, såsom det tycks, han är er son, så förs läter jag honom; men låt honom gå — jag bäfvar endast jag hör hans röst l Vill du verkligen bringa mig derhän att utplåna sjelfva minnet af bandet oss emellanx, gade Roland med. ihålig röst; ,vill du bringa mig derhän att i dig endast se en a tjuf, en laglös missdådare, — att öfverlemna dig till rättvisan. eller sträcka dig till mina fötter. Låt minnet ännu rädda dig, och vik hädan ! Än en gång fattade jag uti den broftslige sonen, och än en gång slet han sig ifrån mitt tag. Det tillkommer migs, sade han i det han tankfullt lade sina armar i korg öfver bröstet, det tillkommer mig att befalla i detta hus: alla. som finnas. derinom måste underkasta sig mina befallningar. Ni, sir, som sätter så högt värde på anseende, namn och heder, huru kan ni undgå att inse att ni skulle bortröfya dessa skatter från det fruntimmer som ni vill beskydda mot el upringen af min tillgifvenhet? Huru skulle verlden upptaga berättelsen om miss Trevanions räddning? Huru tro att — oy förlåt mig, miss Trevanion —