Aftonbladet – 13 oktober 1853, sida 1

En rysning gick öfver mig — fasa isade mina ådror — jag vände mig om och sökte ett stöd emot väggen. Roland hade slagit sin arm om Fanny, och hon slöt sig svag och darrande till hans breda bröst samt såg fruktande upp till hans ansigte. Och aldrig hade jag i dette, af djupa rörelser fårade och af outsägliga sorger förmörkade ansigte sett ett i sin vrede så högtidligt, i sin förtviflan så sublimt uttryck. Då jag följde rigtningen af hans öga, der det blickade id och fast såsom den der förutsöger ett öde och afkunnar en dom, ryste jag dä jag blickade, på haus son. Hela hans kropp syntes falla tillhopa och sjunka tillsammans, liksom hade den rce dan varit förtorkad af förbannelsen: en spöklik blekbtet spred sig öfver hans kind, varli gen så glödande af den orientaliska ungdomens mörka blomma; hans knän svigtade; och med ett matt utrop af smärta, liksom. utgånget från en menniska som mottager ett dråpslag, lutade han slut!igen ansigtet öfver Bina sammanknäppta händer — tyst, men nedböjd. Jag framträdde instinktmässigt och stälide mig emellan fadren och sonen, mumlande, Skona honom; se, hans eget hjerta förkrossar honom,. Smygande mig derpå bort till sonen, hviskade jag: Gå, gå; brottet blef icke utfördt, förbannelsen kan återkallas. Men mina ord vidrörde en missljudande sträng i denna mörka och upproriska nafur. Den unge mannen, boritog hastigt händerna från ånsigtet och upplyftade sin panna med passioneradt trots. Vinkande åt mig att draga mig undan, utropade han: Bort! Jag erkänner ingen myndigbet öfver mina haadlingar -och mitt öde; jag tål ingen medlare mellan detta fruntimmer och mig. Sir, fortfor han, dystert blickande på sin far — Sir, ni förgäter vår öfverenskommelse. Vära band voro upplösta, er makt öfver mig omintetgjord; jag afstod från de