Aftonbladet – 12 oktober 1853, sida 3

(Insändt.) Huru efteriefvas gällande författningar i isom Upsala län? Vid samma tid som koleran utbröt i Stockholm, emanerade från konungens befallningshafvande i Up sala län en kungörelse derom, ait Flottsunds vindbrygga skulle repareras, och till följ: deraf hällas stängd. Vägfarande mellan Upsala och Alsike gästsifvaregärd anvisades att begagna vägen genom Dannarks socken. Nu kunde antsgas säsom gilvet, att ifrägavarande reparation med all skyndsamhet skulle iullbordas,) och att konungens befallningshafvande vid detta —I iksom vid alla andra dylika fall — förelagt vederbörande brolagare nägon kort tid inom hvilken bron äter skulle vara i farbart skick. Men häri bedrog man sig. I nära 6 veckor har bron varit stängd och ännu i denna stund är den så äfven. Under hela ti iea har ingen synbar reprration företagits, eburu del pristfälligheter som möjligen ä den förefinnas lätteigen kunna på ett par dagar afhjelpas. Följden af denna mot gällande författningar stri! dande ätgärd är, att tusentals resande hafva nödgats! taga vägen genom Danmarks socken, hvilken väg, il förbigåevde sagt, är ganska illa umderhällen, nägotl för öfrigt icke ovanligt inom Upsala län — och derLill nära en kalf mil längre än stora landsvägen mel-l! jan Flottsund och Upsala. Endast de respektive skutsentreprenörerna i Upsala och Alsike hafva på Flottsundsbrons stängning gjort soda affärer, så att det kan synas som hade dessa användt sitt inflytande hos konungens befellnicgshatvande för att få bron stängd. Så är dock icke egentliga förböllandet; utan är direktionen — ty Flottsunds bro är belyckligad med en egen styrelse, bviltes derföre eller det oaktadt konstruerat broa så illa, att den erinrar om de tider dä bron byggdes utan allt afseende på beqväm öfverfart — härtill vällande. Ty man bör veta att denna direktion bestär af förskräckta Upsalaboar, hvilka i sin enfald tro, att om vägfarande utsättas för ex ytterligare vädring under resan genom den skoglösa Danmarks socken till Up sala, så blifva de bättre purifierade, än om de tillätas resa den raksaste och kortaste men skogrika vägen öfver Fiottsunås bro till den lärda staden. Emellertid är det oförklarligt, att konusgens befaliningshafvande kan våga ett för 83 läng tid, och så uta all behöfligket låta tillstängsa en ailmön d. Ä: dock oiöskilarligare är, att korucgens b ; S vande vägat i sia kungöreise omförmöäla en reparati såsom skäl för brons stängning, då simma embetsmyndighet ganska väl vet, att reparationcn blott är ett svepskäl, och att hufvuderssken till den slimänna farvägens stärgning ligger uti nägra få personers ab deritiska fruktan för koleran. Men koler 3 relsen. Dess koleratiden iöreirädesvis vistats på sin egendom — i Södermanlang, och blott för en ciltr annauvu dag sgästat Upsala. Der r har Jaodshöfding v. Kixmer icke haft tid Flottsuadsbron, och om ?n så har deck detia icke sigärden. För öfrigt ör landsböfding voi Eiemor förr : tiden, icke ansett Kongl. Maj:ts vi utan suppl!eerat med sia egen vishet, ehuru sädant höll på att slå serdeles illa ut för brlandshöfdingen. Men detta missöde är ru glömd: och det är skledes icke alls att undra p5, om efterlefnaden uf gällsnåe författningar — nemligo2 1834 ärs Kongl. kungörel:e bvaruti spärrning af landsväg och sjöled strängeligen törbjudes — lemnss åsido — allt i bästa välmenisg, särdeles som herr landshöfdingen icke sjolf, föratt komma till sin egendom i Södermanland, bihöfrer jaga den längre och åyrare vägen. gerom Danmarks socken. . Huru abderistisk åtgärden att stänga Flottsunds bro år, visas för öfrigt genom följande: Ea af in:ändarens grancar, boende i Erlinghuadra härad, hade på nägra drgar besökt Stockholm i sista veckan af förra mänaden. Hemkommen, nödgader han i tjensteärenden göra en resa till Ulleräkers härad (af Upsala län). Om han nu fått färdas öfver Flottsunds bro, så hade han kunnat begagna en siraxt vester om densamma befintlig väg, genom Bondkyrko socker, och dymedelst undvikit all berö riog med Upsåla: Men bron är stängd i anseende till pågående reparation, ehuru ingen enda arbetare dermed var sysselsatt, och han nödgades alltså resa genom Danmark: socken; ankommen till Kupgsängstullen vid Upsala mottogs han af nägra jovialiska väktare, som bjödo sin gamle vän på Bsyerskt öl och punsch — som ansägos vara specifika preservativer mot koleran — cch ledsagsdes dåeretter genom staden, behörigen bevakad af två man. Detta erinrade om Holbergs ord i Peder Paars: Saa Paars med stor honör i Daare kisten kom. Nu tägade mannen genom staden, genom Rackarnäbben ut igenom Fjärdipgstullen. Smma väg togs ock, med li på, då återfården egde rum. Ivä gänger passsrades alltså staden — onödigtvis -— med fyra kolera-bevakuvingsdepoter kom mannen i beröring; minst 20 personer i den lärda staden blefvo onödigtvis utsatta för beröriog med resenären, som bonör, dagen der