Aftonbladet – 12 oktober 1853, sida 2

Och han såg på bjulen och straxt derefter föll bjulpinn ur? — Inte sannt? Jo visst, sirl, sade postiljonen stirrande, jo så var det verkligen ! Följ mig, Pisistratus, vi komma i tid; men sifve Gud — gifve Gud — att — kaptenen stötte sporrarne i hästens sidor, och det öfriga vf hans ord gick förloradt för mig. Icke långt från landsvägen och invid en grön plan stod värdshuset, en dyster, gammalmodig byggnad af kall, gråsten, som såg svartblå ut i mörkret, med svarta furor på den ena sidan, hvilka öfver halfva byggnaden kastade en otreflig skugga. Så ensligt! icke ett rus, icke en enda hydda i grannskapet. Om de, som höllo värdshuset, voro sådana att de kunde påräknas se genom fingrarna med ett skurkstreck, och oskulden af dem icke hade att vänta någon hjelp, — så fanns der ingen i grannskapet . att kella på — intet ställe ait aga sin tillflykt tills Platsen var väl vald. Värdshusets portar voro tillslutna, det synes ljus uti ett fönster i bottenvåningen; men ytterluckorna voro: tillslutna för fönstren iförsta våniogen. Min onkel stadnade ett ögonblick och sade till postiljonen: Känner ni bakvägen utåt filten ? Nej, sir, jag har sällan varit här; och det ir nytt folk som tagit emot stället — och jag jar hört sägas att det icke är någon synnerig rörelse här.n Bulta på porten — vi skola hålla oss litet it sidan medan nicgör det. Om någon fråsar hvad ni vill — säg endast att ni vill tela med betjenten — att ni har fannit en börs; — se här, visa dem min.n Roland och jag sutto af, och min onkel drog mig tätt intill väggen invid porten. Märkande att min otålighet ogerna fogade sig efter hvad som syntes mig onödiga omsvep, hviskade kaptenen: — Tst! om der inne i buset finnes något at dölja, skola de icke öppna porten innan -någon hört sig före; fingo de se oss, skulle de vägra att öppna. Men då de se endast postil: jonen, skola de i början tro det vara en a!