Aftonbladet – 12 oktober 1853, sida 1

begripligare än jag hittills hade gjort, orsakerna till min farhåga. Kaptenen lyssnade i början begärligt, men afbröt mig derpå plötsligen. Allt detta torde icke ba någonting att innebära l, utropade han. pSir, vi måste i denna sak bete oss såsom män — hafva hufvudet kallt, förståndet klart; håll upp derföre!, Och utande sig tillbaka i vagnen vägrade kapteagn att vidare fullfölja samtalet. Natten framskred nu och han syntes sofva. Jag kände medlidande med hans trötthet och förblef tyst med min oro och mina bekymmer. Vid hvarje station erhöllo vi underrättelser om det sällskap vi förföljde. Vid första och andra statonerna voro. vi mindre än en timma efter; småningom, efter hand som vi framskredo, förlorade vi terrain, trots den mest slösande frikostighet till postiljonerna. Slutligen föll det mig in, att orsaken till den långsamhet bvarmed vi färdades i jemförelse med dem vi följde, torde ligga i den omständigheten att vi vid hvarje staiion bytte om vagn såväl som hästar; och när jag yttrade detta till Roland, då vi åter omkring midnatt bytte om hästar, lät han ögonblickligen tillkalla värdsbusvärden och betalade honom utan betänkande den summa denne fordrade för det vi skulle få begagna samma vagn till resans slut. Detta var så olikt Rolands vanliga sparsamhet, anlingen det var fråga om att gifva ut af mina penningar eller af hans egna — det stod så Illa tillsammans med bådas vära tillgångar — att jag ej kunde undgå att mumla något till arsäkt. Kan ni gissa hvarföre jag har varit gnidare?. frågade Roland lugnt. Gnidare! — allt annat utom det! Endast klokt hushållsaktig — och det är ju ganska vanligt hos militärer. Jag var en gvidare., upprepade kaptenen, eftertryckligt. Jag började denna vana medan min son ännu var barn. Jag ansåg honom vara högsinnad, och böjd att svärma ut något litet. Nå väl, sade jag till mig sjelf, jag vill spara för honom; pojkar äro pojkar. Sedermera, då han icke längre var barn, (åt