Aftonbladet – 12 oktober 1853, sida 1

Läsare, har du icke medan du ännu egde ungdomens glada och bekymmerslösa öppenhet, formerat bekantskap med någon, bland hvars mera fängslande eller lysande egenskaper du funnit dig — visserligen icke sakna den afsky för fel och laster hvilken är naturlig vid den ålder då vi, äfven om vi råkat på villovigsr, dock vörda det goda och glöda afentusiasm för ädelbet i känsla och dygd i handling — nej, lyckligtvis, icke funmt dig hos honom sakna afsky för det dåliga eller en snabb känsla derför — men du likväl med djupt intresse iakttagit en kamp mellan det dåliga hos din kamrat, hvilket stött dig tillbaka, eller det goda som dragit dig till honom? Derpå har du kanske för någon tid förlorat honom ur sigte — men plötsligen får du böra att han gjort något som icke alldeles kan kallas godt och icke är rent af ondt: Och i hvilketdera fallet som helst — vare sig det är godt eller ondt — öfverfar sinnet hastigt sina gamla minnen och du söger om det ena eller :det andra, huru naturligt! — endast han kunde ha gjort detta! Sådant var det intryck jag erfor i afseende på Vivian. -De anmärkningsvärdaste egenskaperna i hans karakter voro hans skarpa kalkylationsförmåga och bans för ingenting ryggande -djerfhet — egenskaper som leda till fykte eller skurkstreck, alltefter den moraliska känslans odling och dentriktnig hvari passionerna utveckla sig. Hade jag spårat dessa egenskaper i någon till utseendet god handling och det ännu synts tvifvel underkastadt om Vivien var gerningsmannen — skulle jag ha utropat, det är han! hans goda engel har triumferat!s Lika hastigt (och, tyvärr! med ännu större visshet) insåg jag, när fråga var om. en dålig handling, och det likaledes var tvifvelaktigt hvem som var gerningsmannen, lika bastigt insåg jag att egenskaperna förrådde mannen och att demonen hade behållit segren. Mil efter mil, station efter station voro passerade på den ödsliga, ändlösa landsvägen norrut. Jag berättade för min följeslagare,