Aftonbladet – 12 oktober 1853, sida 1

jag skall skrifva ett par rader till lord Castleton — meddela honom min fruktan och mina misstankar — han skall följa oss, jag är viss derpå, eller göra hvad som är lämpligast.e Jag drog till mig bläck och penna och skref bastigt. Min onkel kom till mig och tittade öfver min axel. Plötsligen utropade han, i det han faitade min arm: Gower, Gower. Hvad är det för ett namn? Ni sade ju: Vivian. Vivian eller Gower — det är samma person. Min onkel störtade ut ur rummet. Det var naturligt att han skulle lemna mig för att biträda vid våra gemensamma och hastiga förberedelser till afresan. Jag slöt mitt bref, förseglade det, och då fem minuter sednare postvagnen höll utanför porten, öfverlemnade jag det till stalldrängen, som åtföljde hästarne, med föreskrift att han genast skulle bära det till lord Castleton. Min onkel kom nu ned och steg ut öfver tröskeln med fasta steg. Lugna dig, sade han, då han tog plats i vagnen, uti hvilken jag redan kastat mig upp. Vi torde likväl ba misstagit oss. Misstagit! Ni känner icke denna unge man. Han är i besittning af hvarje egenskap som kan bedåra en flicka sådan som Fanny, och, jag fruktar det, icke af den hederskänsla som borde upprega sig mot hans ärelystnad. Jag inser nu allt, -hksom genom en uppenbarelse — kanske för sent. — O min Gud, om det skulle vara för sent! Ett jemmerskri hördes från Rolands läppar. Jag ansåg det säsom ett bevis på hans deltagande uti min rörelse, och jag fattade hans hand; den var kall som handen på ett lik. Femtonde Delen. I Kar. Uti hvad som inträffat skulle icke legat något som kunnat rättfärdiga mina misstankar, om icke den kännedom jag egde om Vivians karskter gjort det allt för påtagligt att de voro grundade,