Aftonbladet – 11 oktober 1853, sida 2

VIIl Kar. Det var mig omöjligt att belasta Rolands tankar, hurudan deras natur än kunde vara, med en omständlig berättelse om de förhållanden som hes mig uppväckt ett Ng och oroligt intreese för saker, som lågo helt och bållet utom hans sorger. Emedlertid, medan jag låg och oroligt Kastade mig. på. mitt sorgliga löger, och öfver, tänkte förnyandet af Vivians bekantskap med en man af så tvetydig karakter som Peacock, insättandet af detta hans. eget förslagna och samvetslösa redskap i Trevanions tjenst, den omsorg med hvilken han för mig dolt sin namnförändring, och hans förtroligheti sjelfva det bus dit jag öppet hade erbjudit mig att införa honom; den förtroliga fot på hvilken hans kreatur hade lyckats komma till:miss Trevanions kammearpiga, de. ord som blifvit vexlade dem emellsni — ord för hvilka visserligen blifvit redogjordt på ett rimligt sätt; men hvilka ändock syntes mig misstänkta — och till råga på allt detta, miti smärtsamma erinran om Vivians ärelystnad; denna örelystnad att för Hvars tillfredsställande alla medel voro goda, — min erinran om hans. principlösa tänkesätt — min erinran om det intryck som några få ytliga ord om Fannys förmögenhet och lyckan att vinna en arftagerska: bade utöfvat på hans hetsiga fantasi och djerfvalynne: när alla dessa tänkar under pattens mörker kommo för mig, kraftiga och lefvande, längtade jag efter någon förtrogen som var mer erfaren af verlden än jag, för att råda mig hvad väg jag borde följa. Skulle jag varne lady Ellinor? Men för hvad? — för en betjenis karakter, eller för den föregifne Gowers planer? Om den företa kunde jag visserligen icke säga nögot synnerligen besämdt, men likvälstillröekligt f,reti göra det välbetänkt att. afskeda honor. Bien: hvad kunde jag väl säga om Gower eller Vivian