Aftonbladet – 11 oktober 1853, sida 1

Och om mr Vivian ännu har något skäl att hålla sig dold — om hans väl eller ve beror derpå att ni för någon tid icke afslöjar hans hemligheter — förmodar jag att icke ni är den person han behöfver frukta. På min ära, Om på en god supö så viss jag vore, : såsom Svanen rörande utbrister. Jag vågar svära på, att detta var en ofta återkommande en på Svanens läppar uti hans husliga lifta ; Mitt bjerta mildrades, icke af den så högeligen profanerade och vanhelgade Shakspeares patos, utan af mr Peacocks osmyckade upprepande af Vivians ord; jag vände mig bort undan min följeslagares skarpa ögon — vagnen stadnade nu vid början af London Bridge. Jag hade icke mer att fråga, och likväl lög ännu i mitt sinne en viss orolig nyfikenhet, för hvilken jag knappast kunde göra mig sjelf redo, — männe det var svartsjuka? Vivian var så vacker och så djerf — han åtminstone tordes se den stora arftagerskan; lady Ellinor tänker kanlända icke på någon fara på det hållet. Men — jag — jag var ännu älskare, och — nej, sådana tankar voro i sanning dårskaper! ;Min goda mann, sade jag till f. d. skädespelaren, jag vill hvarken mr Vivian (om jag så skall kalla honom,) eller er, som g8ynes härma honom i mångfalden af edra nann, jag vill er ingendera något ondt. Men jag säger er beskedligt, att jag icke tycker om att se er i Trevanions tjenst, och jag råder er att lemna den så snart som möjligt. Jag söger ingenting mer för närvarande, ty jag vill först öfvertänka hvad ni berättat migp. Härvid skyndade jag bort, och mr Peacock tullföljde sin ensliga färd öfver London Bridge. VII Kar. Bland allt som wunder denna händelserika dag sargade mitt hjerta eller brydde mina