kan jag vara säker på, om jag icke ser det af bang egen hand att, — Tyst! sade Peacock sänkande rösten så lågt att jag endast kunde uppfånga orden, singa namn, bref, pah, jag skall berätta er. Han förde henne derpå åsido och hviskade till henne några ögonblick. Jag gaf akt på qvinnans ansigte, hvilket var vändt mot hennes följeslagare, och det syntes vittna om ett gnabbt förstånd. Hon knyckte på hufvudet mer än en gång, liksom otåligt samtyckande till hvad som sades; och sgedan de skakat band, skyndade hon bort till kabrioletten; men derpå, liksom något fallit henne in, sprang bon tillbaka och sade — ,Men i fall min lady icke skulle fara — om det blir någon förändring i planerna.s Det blir ingen förändring, ni kan vara viss derpå — bestämdt i morgon — icke för tidigt; ni förstår? xJa, jag farväln. Och qvinnan, som var klädd med en utsökt nätthet, hvilket lät förmoda att hon var kammarjungfru (svart kappa med stor krage — af det egna slags silke som synes spunnet enkom för förnäma damers tjenstflickor — likadan hatt, med svarta och röda band), qvinnan, säger jag, hastade än en gång bort, och i nästa ögonblick for kabrioletten af det fortaste hästen förmådde springa. Hvad kunde allt detta betyda? Uppassaren kom nu med mr Peacocks halft-om-halft. Han expedierade den hastigt och begaf sig derpåi väg till en närbelägen kabriolett-station. Jag följde honom; och just då ban, efter att ha vinkat till sig ett af åkdonen, tog plats deri, sprang jag upp på fotsteget och satte mig vid hans sida. Nu, mr Peacock-, sade jag, sskall ni med eng berätta mig huru det kommer sig att ni bär detta livr, eller ock befaller jag kusken att köra till lady Ellinor och framställer jag sjelf till henne denna fräga.n Och hvem fan är ni! — Ah, ni är den unge gentlemannen som sökte upp mig bakom kulisserna — jag kommer ihåg nu. Hvart skall jag köra, sir?, frågade kusken.