Aftonbladet – 7 oktober 1853, sida 2

orent slag. Af hennes vinkar och hänsyftningar slöt jag vidare till hennes verkliga ursäkt för Rolands villfarelse om hennes skenbara intresse för honor sjelf: hon hade i den äldre brodrens vilda energi blott sett ett medel genom hvilket hon ville lifva den yngreslognare natur. Hon hade blott sökt att uti den sällsamma komet, som sväfvade framför henne, fästa en häfstång, som skulle kunna röra stjernan. Icke heller kunde jag neka den qvinnva min vördnad som, sedan hon gift sig icke alldeles af kärlek, likväl så snart hon förenat sig med en man, henne värdig, hade så helt och hållet åt honom eguat sitt lif som om han: varit föremål för hennes första romantiske drömmar och hennes tidigaste tillgifvenhet. Om äfven hennes barn ställdes blott i andra rummet i jemförelse med hennes make — om detta barns öde af henne betraktades blott såsom något, som borde tjena Trevanions stora syften — så var det dock omöjligt att skåda den villfarelse :öm låg i denna äktenskapliga ! hängifvenhet utan att beundra makan, ehuruj man mäste ogilla mödren. Lermnande dessa betraktelser, kände jag älskarens hänryckniog af sjelfvisk glädje, midt under all min trycekande sorg deföfver att jag icke mer skulle få ge Fanny. Var det sanrt Hvad lady Etinor, ehuru högst grannlaga, hade antydt, att Fanny ännu bevarade ett minne af mig — hvilket ett kort möte, ett sista farväl, kunde återväcka och hota att störa hennes lugn? Nåväl, detta var en tanke åt hvilken det icke anstod mig att fröjdas. Hvad kunde lady Ellinor hafva hört om Roland och hans son? Var det väl möjligt att den förlörade ännu lefde? Under det jag gjorde mig sjelf dessa frågor anlände jag till vår bostad och såg kaptenen sjel! framför mig, sysselsatt att granska nägra prof på de nödvändighetsartiklar som en australisk äfventyrare behöfver: Der stod den gemle sotdaten vid fönstret och u-dersökte noggr: ont härdningen å en handsåg och tappsäg, ),xa och bordknif, och då jag kom fråm till honom, bliekade han på mig under sina svarta