Aftonbladet – 7 oktober 1853, sida 2

Jag kan försäkra er det, men ingenting mer — ty jag vet ingenting mer — att om någonsin en fars själ var sammangjuten med en son — om någonsin fruktan, hopp, glädje, sorg, om allt återspeglades på en fars bjerta från skuggorna på en sons lif — så var Roiand denna far medan hans son ännu lefde. Jag kan icke misstro er,, utbrast Jady Ellinor, ehuru med en ton af öfverraskning. INå väl, laga att jag får träffa er onkel., Jag skall göra mitt bästa för att förmå honom att besöka er och få del af allt det som ni döljer för mig., Lady Ellinor svarade undvikande på denna insinuation, och kort derefter lemnade jag det hus der jag erfarit den lycka som dårskapen skänker, och den smärta som visdomen testamenterar oss. IV Kar. Jag hade alltid hyst en varm och nästan sonlig tillgifvenhet för lady Ellinor, oberoende af hennes slägtskap med Fanny och af den tacksamhet hennes godhet ingaf mig; ty det finnes en tillgitvenhet, högst egendomlig till :sin natur, och ganska betydande till sin styrka, och hvilken härflyter från blandningen af tvenne känslor som icke ofta förenas, — nemligen medlidande och beundran. Det var lomöjligt att icke beundra lady Ellinors : säll: synta naturgåfvor och utmärkta egenskaper, och att icke känna deltagande för de be: I kymmer, den oro och de sorger, hvilka qvalde benne, som med qvisnans hela känslighet, intfängde så långt i mannens bullrande verld. Må fars bekännelse hade något försvagat min aktoing för lady Ellinor, och i mitt sinne Iqvarlemnat det obehagliga intryck att hon hade lekt med hans djupa, och med Rolands Istorrande bjerta. Det samtal som nyss egt rum tillät mig att med mer rättvisa bedöma Henne — tillät mig att se det bon verkligen bade delat den tillgifvenhet bon ingifvit foörskären, men att ärelystnaden hade varit starkare än kärleken — et ärelystvad. visserligen oregelbunden och icke fultombyst qvinlig, men icke heller af nögot al.dagligt eller