Aftonbladet – 7 oktober 1853, sida 2

ögonbryn med ett vresigt medlidande och sade buttert: Det är vackra vapen det här för en gentlemans son! — en bit stål i form af ett svärd skulle uppväga dem alla. ,Hvarje vapen som besegrar ödet är ädelt i en tapper mans hand, onkello Pojken är aldrig svarslöss, inföll keptenen lesnde, i det han framtog sin börs och betelade krämaren. Då vi blifvit allena, sade jag till honom: Onkel, ni får lof att gå åetad och besöka Jady Ellinor; hon önskar tala med er. Bagatell ! Ni vill icke? Nej In Oukel, jag tror att hon har någonting att göga er i sfeeende på — på — förlåt mig! — på min kusin. På Bianche?p Nej, nej — den kusin jag aldrig 23g. Roland bleknade, sjönk ned i en stol och framstammade: Om honom — om min sonle ,Jåz men jag tror icke att det är några nyheter som skolå såra er. Onkel, är ni säker på att min kusin är död?s ;Hvad! — hur vågar du! — hvem tvifla: på der? Död — död för mig för evigt! Gosse, skulle du vilja hafva honom lefvar de för att vanära dessa grå hår!a Sir, sir, förlåt mig — onkel, förlåt mig: men, jag ber er, gå ändå till lady Ellinof; ty hvad helst hon har att söga, är jag vise på, jag upprepar det, att det icke är någonting som skall smärta er.s I-gentiog som skall smärta mig — och likväl angår det konoml!e Det ör omöjligt att gifva läsaren en föreställnipg om den förtviflan som läg i dessa ord. ;Kansken, sade jag ödet En ling stunds tystoad och med låg rönt — ty jag tar sia ge med häpnad — kanska — om hen är död — att ban ångrat allt orätt hav gjort emot er indau han dog. nÅngrar! — ha, hals