Aftonbladet – 7 oktober 1853, sida 2

— Följande nya bidrag till spärrningsraseriets historia läses i Götheborgs Handeleoch Sjöfartstidning : Till ett af fiskelågena i vår skärgärd hemvände nägra fartyg från Götbeborg. Det spordes att en at de ätervändånde fiskrarne legat på kolerasjukhuset härstädes, och ortens välvisa myndighet beslöt genast att fartygen ej skulle få landa. Någon karantän fanns ej och alltså måste de olyckliga fisxrarne under höststorm och regn tillbringa dagar och nätter i sina bätar, af hvilka blott en var däckad. Följden blef att en tung man angreps af koleran. Genom frotteringar lyckades man för nägra ögonblick äterställa honom, men natten kom pä oeh den olycklige befann sig snart i sista stadiet. Förgäfves stodo hans mor och syskon på stranden och jemrade sig, begärande att få skicsa den sjuke ätminstone nägra sängkläder. Omdjligv! Ingen kommunikation var tilläten. Manaen dog, men som hans lik ej fick kastas handlöst öfver bord, — man har ej ännu hunnit utverka sig denna ratt al våra medgörliga auktoriteter — så mäste det föras i land, för erhällande af begrafning. Alltsä — de friske och den sjuke fingo ej komma iland, men liket kunde ingen hindra. Förträffligaspärrniogskonseqvenser! Och huru uppbygglig låter den ej nu den vackra fras, som spärristerna föra på tungan, attde värdera menniskorlif högre än penningar.