gtet — med handens tryckning mot pannan — torde vi knappast tillbringa en sekund af vår lefnadg sextio å sjuttio år; men hvilka revolutioner i hela vår varelse kunna icke försiggå inom oss, medan ett enda sandkorn tyst nedfaller till bottnen af värt timglas. Jag återkom med fasta steg till lady Ellinor, och sade lugnt: Mitt förstärd siger mig att ni har rätt och jag underkastar mig. Förlåt mig! och anse mig icke otacksam och öfverdrifvet stolt om jag tillögger, att ni måste låta mig behölla det mil för lifvet som tröstar och uppmunirar mig genom alla pröfningar. sOch hvilket är detta mål?, frågade lady Ellinor tvekande. xOderoende för mig sjelf och glädje för dem för hvilka lifvet ännu är ljuft. Detta är mitt tvåfaldiga mål; och medlen att uppnå det måste vara mitt eget bjerta och mina egna händer. Och jag ber er nu framföra all min tacksamhet till er ädle make och mottaga mina böner för er sjelf och för henne — hvars namn jag icke vill uttala. Farväl, lady Ellinor !s Nej, lemna mig icke så hastigi; jag har många saker att öfverlägga med er om — åt minstone att fråga er om. Säg mig huru er far bär sin motgång? — säg mig åtminstone om det är något han skulle tillåta oss att göra för honom? Det finnes många snställningsr inom kretsen för Trevanions inflytande, som skulle paesa till och med en lärdes envira tröghet. Se så, var uppriktig emot mig! Jag kunde icke motstå så mycken godhet, hvarföre i2g satte mig ned och svarade I lsdy Ellinors frågor sä summsariskt jag kunde, och sökte öfvertyga henne att min far endast kände sina förluster för så vidt de träffade mig; och att Trevanion icke egde något sora skulle kunna locka honom från hans tilbakadragenhet eller godtgöra honom för en förändring i hans vanor. Slutligen öfvergåonde från mina föräldrar frågade lsdy Ellinor efter Roland, och då hon erfor att han var med mig i staden yttrade hon en liflig önskan att få träffa honom, Jag svarade att jag skulle