säga det, mot det land för hvars skull denn bana framgått la sSäg icke mer, lady Ellinor; säg icke mer. Jag förstår er. Jag hoppas ingenting — jag har aldrig hoppats — det var en galenskap — den är öfverståftden. Det är endast sårom vän jag åter frågar er om ni tillåter mig -att se miss Tsevanion i er närvaro innan — in: nan jag ensam går ut i denna långa: landsflykt, måhända för att lemna mitt stoft i en fremmande jord ! Ack, betrakta mitt ansigte — ni bar ingen anledning att misstro min beslutsamhet, min heder, sanningen af mina ords Blott en gång, lady Ellinor, blott ännu en gång ! Ar det förgafves jag ber er?2 Lady Eilinor var synbarligen rörd. Jag sjönk ned nästan i knäböjande ställning; och i det hon bortströk sina tårar med den ena handen lade hon den andra ömt på mitt hufvud och sade med mycket låg röst: aJag ber er att icke begära detta af mig; jag ber er att icke träfta min dotter. Ni har visat att ni icke är sjelfvisk — besegra er sjelf ännu en gång. Om ett sådant möte, huru bevakadt af mig det än må vara, blott vore att uppröra, ait uppskaka mitt barn, grumla hennes frid, beröfva henwe — Ack, säg icke så — hon delade icke mina känslor In Skulle väl hennes mean kunna erkänna det om så vore? Kom ihåg huru unga J båda ären. Då ni återkommer skola alla dessa drömmar vara förgätna; då kunna vi råkas sågom tillförene — då skall jag biifva er andra mor; ty tro icke att vi skola lemna er i denna landsflykt så länge -som ni synes förmoda. Nej, nej; det är blott en tillfällig frånvaro — en utflykt — icke ett sökande efter förmögenhet. Hvad förmögenhet beträffar — så lerona omsorgen derom åt oss då ni återkommer !o Och jag får således icke se henne mer? mumlade jag då jag uppstod och gick tyst mot fönstret för att dölja mitt ansigte. Lifvets stora vedermödor äro inskränkta till ögonblick, Med hufvudets nedsjunkande mot brö