len verkliga anledningen. Likväl, nej; han kunde aldrig ha gjort mig den orättvisa som er onkel gjorde, då för många år sedan mr de Caxton uti ett bref — hvars bitterhet afväpnade all vrede — anklagade mig att hafva drifvit gäck med Austin — ja, med honom sjelf I Och åan hade åtminstone ingen rätt att förebiå mig,, fortfor lady Ellinor varmt och med en krökning på sin stolta läpp, nty: om jag kände deltagande för hans vilda törst efter någon romantisk ära, så var det endast i den förhoppning att hvad som gjorde den ena brodren så orolig, åtminstone skulle väcka den andre till den ärelystnad som skulle ha anstått hans snille och lyftat hans energi. Men jag talar nu om dårskaper och bländverk som icke mer fionas till: jag ville blott söga att det vid tanken på er far och äfven på er siräfva onkel, alltid förefallit mig som hade mitt samvete påmint mig om en skuld som iag längtade att afbörda mig — om icke till dem, docktill deras barn, Derföre, så anart vi lärde känna er, blefvo edra intressen, er bana, ögonblickligen ett föremål för vår omsorg. Men jag missförstod er — då jag såg den ifriga fit bvarmed ni omatade allvarsamma saker och såg den åtföljd af ett så friskt och glödande sinne; och upptagen säsom jag var af planer eller förslager liggande längt utom en qvinras vanliga område, hemmet och härden — och, då ni var vår gäst, årömde jag aldrig om någon fara för er eller Fanny. Jag särar er, förlåt mig; men jag måste rättfärdiga mig sjelf. Jag upprepar det, om vi hade en gon som kunde ärfva vårt naran, som kunde bära den börda som verlden lägger på dem som äro födde att utöfva inflytande på verldens öden, så finnes det ingen till hvilken Trevanion och jag sjelf skulle beldre hafva anförtrott vår dotters lycka. Men min dotter är mödernesidans och fädernesnamnets enda representant: Det är icke ensamt hennes lycka jag måste rådfråga, det är äfven hennes pligt — hennes pligt mot gin börd, mot en af Englands ädlaste patrioters banor — hennes pligt, jag kan utan öfverdrifi