Lyssna till mina ord, min unge vän, — vi torde aldrig råkas mer, och jag vill icke att er fars son skall tänka ovänligt om mig med alla mina fel. Jag var ärelysten redan från min första barndom — icke så som qvinnor vanligen äro det, blott och bart efter rikedom och rang — utan ärelysten sårom sdla män äro, ärelysten efter makt och rykte. En qvinna kan njuta en sådan ärelystnad endast genom alt ingjuta den i en annan. Det var icke rikedom, icke rang som drog mig till Alberi Trevanion; det var denna natur som siter sig öfver rikedom och eröfrar rang. Nejs, fortfor lady Ellivor med lätt darrande röst, sjag torde i min ungdom, innan jag lärde kärna Trevanion, hafva sett någon (hon höll upp ett ögonblick och fortfor hastigt) — någon som endast behöft ärelystnad för att hafva realiserat mitt ideal. Då jag gifte mig — och det bettes ske af kärlek — måhända älskade jag då mindre med hela mitt hjerta än med hela min själ. Jag kan söga detta nu, ty hvarje slag af denna puls är nu fullkomligt och allenast för bonom, med hvilken jag uppgjort planer, och sträfvat, och hoppats; med honom har jag vuxit tillsammans till en varelse; med honom har jag delat mödor, och delar nu den triumf som förverkligar min ungdoms drömmar.s Åter frambröt en blixt ur detta stolta verldsbarns öga, hon som var en så förträffiig typ af denna moraliska motsägelse — en ärelysten qvinna, Jag kan icke beskrifva för ern, återtog lady Ellinor mildare, sburu förtjust jag var då n flyttade in i vårt buse. Er far har kanske talat med er om mig och om vår första bekantskap ? Lady Ellinor tystnade tvärt, och betraktade mig medan hon höll upp. Jag var tyst. aKanske har han äfven klandrat mig?såtertog hon, och en högre färg spred sig öfver hennes kind. Han klandrade er aldrig, lady Ellinor l Han hade något skäl att göra det, ehuru jag betviflar att han skulle ha klendrat mig af