Aftonbladet – 5 oktober 1853, sida 2

huru tandig och ojemn iskkanten nedstiger Ii svalget. Den som till fots genomvandrar denna passage, af hvilken vise blott de pittoreska tinnarna, han tilltäpper sin näsa, bortvänder sina ögon, vaktar sina fickor och skyndar fram genom de hemska Londoner-laaaronernag smuts. Men sedd ofvanifrån, hvilken nobel brytning emot skyn! Det skulle vars helgerån att utbyta deita fina svalg mot en död flackhet af räta kroppåsar. Se här — huru skönt! — detta öde hus, som icke har något tak alls — förtärdt invändigt och af slädt utvändigt af den sista Londoner-eldsvålan! Ni kan se stycken af de stackars gröna och hvita tapeterna ännu hänga fast vid vägsarna, och fördjupningar, som en gäng val ett väggskip, och denna öppning som visar var härden en gång stått! Sedt nedifrån, wuru hastigt ni skulle skynda förbil Denna stora spricka förebädar ett instörtande; ni skulle vålla andedrägten för att icke få det ned öf. rer ert bufvud. Men sedt ofvanifrån, hvilken medlidsamt forskande tjusning i denna skeettlika ruin! Human er fantasi sväfvar ut — inyo befolkande rummen, hörande det sista slädtiga god natt i detta tillämrnade Pompej: — smygande på tå med modren då hon kastar sin afskedsblick på sitt späda barn. Nu ir allt midnatt och tystuad; då framkommer len röda, krälande ormen. Se der! hans flämande; hör! hans hvästning. Nu, han ringlar sig fram och brusar; nu sväfvar han rätt upp — med siåtlig kam och klufven tunga — huru agansfullt skönt! Derefter, uppsprittandet ur ömnen och yrvakenheten, och rusandet fram och tilbaka, och modren som störtar till vagsan; skriket från fönstret, och bultandet på porten, och springet af dem som bo i öfre våningarna för att komroa till trappan som leler till säkerhet der nere, och röken som ruar upp lik en afgrundsbölja! Ochåde störta