Aftonbladet – 5 oktober 1853, sida 2

linor var i London, och jag infördes till henne. Iogenting kunde vara bjertligare än hennes sätt, ehuru hon tydligen var mycket nedtryckt och säg blek och bekymmertärd ut. Efter de vänligaste förfrågningar om mina föräldrar och kaptenen, inlät hon sig med mycke: deltagande på mins planer och föralager, hvilka hon sade att Trevanion hade anförtrott henne. Den sanna godbet som tillhörde min fordna principal (trots hans aftekterade vrede deröfver att jag ej mottog hans erbjudna län) hade icke blott besparat mig och mina medäfventyrare allt besvär i afseende på utfärdandet af tillstånd för oss att bekomma jordlotter, utan äfven förskaffat oss råd och anvisningar i afseende på valet af jord och bosättningsort, råd grundade på den bästa praktiska erfarenhet, hvilka vi efteråt funno ytterst nyttiga. Och då lady Ellinor gaf mig det lilla paketet med papper, försedda med Trevanions skarpsinniga anmärkningar i marginalen, sade hon med en half suck: Albert ber mig säga att han önskar det han hyste ett lika fast hopp om sin framgång i kabinettet som om er i busklandet,. Hon öfvergick derpå till sin mans stigning och utsigter, och en förändring började föregåi hennes ansigte. Hennes ögon gnistrade, kinderna fingo färg. Men ni är en bland de få som känna hoaomrs, sade hon, plötsligen afbeytande sig; oni vet huru han uppoffrar allting — glädje, ledighet, helsa — för sitt land. Det finnes icke en enda sjelfvisk tenke i hans natur. Och ikväl, hvilken afund — hvilka hinder! ochp (hon sävkte sina ögon till sin drögt, och jag märkte att bon. var sorgklädd, ehuru icke djupt), och,, tillade bon, det har behsgat nimlen att från hans sida bortrycka en man som skulle ha: varit värdig ett förbund med Nonom., : (Forts, följer.)