Aftonbladet – 5 oktober 1853, sida 2

tillbaka qväfda och bländade, och gollvet höfver sig under dem gom en slup på hafvet. Hör! de rasslande hjulen bullra på afståud; eprutorna komraa närmare och närmare. Upp med stegarnal — der! der! vid fönstret, de: modren står med spenabarneil Stärkande och hväsande kommer vattnet; det bleker, de släcker ut elden: fiende utmanar fiende, element element. Huru sublimt detta krig! Mer en stege, en stegel — der vid fönstret! Alla andra äro räddade: bokhållaren och hans böcker; advokaten, med denna blecklåda med dokumenter; husvärden med sin assuranspolis; gnidaren, med sina bankosedlar och sitt guld: alla äro räddade — alla utom spenabarne! och modren. En sådan trängsel på gatorna! huru ljuset kastar sitt röda skinmer öfver de tusendetals äskådarnel Fruktan har gifvit en gemensam prögel åtalla dessa anleten. Inger enda man bestiger stegen. Jo, se der — ah, käcka gossel Du följer Guds ingifvelse — Gud skall bistå dig! Huru tydligt jag ser honom! — ögonen slutna, tänderna sammanknipna. Ormen gör ett språng, den klufna tungan träffar honom, och ångan af andedrägten insveper bonom. Maesan har sjunkit tillbaka lik hafvet vid ebben, och rökmassorna välta sig öfver dem. Hal! hvilka dunkia former synas der på stegen? Närmare och närmare — krossande falla takteglen. Ack, ackl — nej; et glädjerop — ett Himlen vare lofls och qvinnorna tränga sig fram mellan männen för att omgifva barnet och modren. Alit är förbi, rädda denna rykande ruin. Men vi ha sett ruiner ofvanifrån. O konst, studera lifvet ifrån hustaken! TI Kar. Jag gick åter miste om att träffa Trevanion. Det var parlamentsferier, och han var på besök hos någon af sina kolleger ministrärne, någonstädes i norra England. Men lady El