Aftonbladet – 4 oktober 1853, sida 2

Den häpnadsväckande konirasten slog mit! sinne — här plötslig död och kallt stoft — der ungdom i sin första blomstrivg, furstlig rang, omäilig förmögenhet, en lyeande banras saugviniska förhoppningar. och utsigien till u lycka gom log fråa Fannys ögon — denne kontras: ingaf mig en besynnerlig bälvan: döden synes oms så nära då den slår dem hoilka lifvet som mest smickrar och smeker. Hvedan kommer det egna deltagande som vi alla hysa för innehafvarne af verldslig storhet. då för dera timglaset är utrunnet och lian faller? Om det ryktbara mötet mellan Diogenes och Alexander icke hade egt sum före uten efter de bragder som gåfvo Alexander tillnaranet sden storen — skulle cynikern törhända icko ha afundats hjeltea hvarken hens nöjen eller hans ans; — hvarken Statiras tjusving eller den ediska tiaren; men om dagen derefter ett rop hade utgått: Alexander den store är död ! Iror jag sannerligen att Diogenes skule hafva krupit ibop i sin tunna och kännt att med den ståtliga hjelteng skugga försvunnit någor lans och värma från den sol som bas aldrig mer skulle förmörka. I den ödmjukaste eller den stoltaste mans natur finnes der ett vizu vägot, en könsia afdeltagand. för den Skönhet och den Lycka, som hepp och begär tillpnat sig, vore det än endast i en barnslig dröms fäfänglighet. VI Kar. pHvsrföre sitter du hör sllena, kusin? Det är så kailt och tyst iblend grafvarnel Sätt dig bredvid mig, Blaxrche; det är icke kallsro på kyrkogården En på byängen. Och Blanche satte sig ned bredvid mig, slöt sig tätt insill mig och stödde sitt hufvud på min sxel. Länge suto vi båda tysta. Det var en kier och lugn afton tidigt på våren; de 10senröda strimmorna boriblekmade småniogom från de långa, smala, fantastiska mol