Aftonbladet – 4 oktober 1853, sida 2

problemerna., Sjelf gränsbo i tvenze verldar — don Döda och der Lefvande — må du ivsena till tonerna, må du buga din själ för de skuggor som i vcxlingens ärsiid framsmyga från Grönslandet, BLrancHe — (bviskande) — Hvad tänker du pt? Tala, snälla Sisty lx Pisistratus. — Jag tänkte ingenting, Blanche, eller om jag tänkte något, så har tanken flytt vid blotta försöket att gripa eller qvarhålla honom., BLancHe — (efter några ögonblicks tystnad). — Jag vet hvad du menar. Så är det också ofta med mig — så ofta, då jag sitter för mig sjelf fullkomligt stilla. Det är alldeles så som den: der sagan Primmins berättade oss härom aftonen, huru det fanns en qvinna i en by som såg saker och menniskor i en kristallbit, icke större än min hand:) de gingo omkring i kroppsstorlek, fastän de endast voro bilder i kristallen., Sedan jag hörde den berättelsen, säger jag alltid, då tant frågar mig hvad jag tänker på, Jag tänker icke! jag ser bilder i kristallen !, Pisistratvs. — Berätta det der för min far; det skall mycket roa honom: Det ligger mer filosofi deri än du kan ana, Blanche. Det finnes vise män som ansett hela verlden, med dess ståt och prål, vara blott och bart en fantombild — en syn i krista!len. BrancHe. — Och jag skall se dig — jag skall se oss båda, såsom vi sitta här — da du gått bort! — då du gått bort kusin ! Och Blanches hufvud sjönk ned mot hennes bröst. ?) I nägra gammaldagsbyar i vesira England är, eller var ätmiostona för icke mänga är sedan den tron, att de frånvarande kunde ses i en kristallbit, för ingen del någon ovanlig vidskepelse. Jag har sett mer än en af dessa magiska speglar, hvilka Spencer så skönt beskrifvit. Det är likväl icke hvar och ena gifvet att vara en kristallskäådare; tiksom förmägan att se dubbelsyner, är det on särskild gäfva.