Aftonbladet – 4 oktober 1853, sida 2

nens mörka grå. Resliga, löflösa popplar, som stodo i ordentlig, jemn linie på den sumpiga slätten mellan kyrkogården oeh den af ruinerna krönta kullen, aftecknade sina skarpa oppar mot skyn. Men siuggorna 8iögo sie unga och tröga kring de ständigt grönskande räd som begränsade kyrkogården, så utt deras konturer syntes obestänsda uch förvirrade; och det låg ett djup i denna dystra sillhet, som aforöts endast då trasten flög upp frän de lägre buskarne och de tjocka lagerblader rörde sig motsträfvigt och stelnade åter ull hvila. Det ligger i en tidig vårafton eu viss melankoli som tillhör dessa naturliga isflytanden, hvilka allmännast erfsras men öro de svåraste att förklara. Det tysta bruset afötervakoande lif, som ännu icke förråder sig i knopp och blomma — endast i en mildare klarhet i lufien, i den långsamt tilltagandt dagens läng 2 qvardröjande, i en finare friskhet och ljufhet uti skymningsatmosferen; i de lifligare men öänou oroliga toner som förnmmas frön föglarne, då de tega sina nästen I besittning; — den obestämda känslan under allt detta Jugn som ännu till det yttre bär vinterns bleka ödsiighet — känslan af denta verksamma förändriog som stundligen, 80 hvarje ögonblick är i verkzamhet -— förnyande varldens upgdom, återiklädande tingens ke letter en krafifull blomstring — alla dessa budskap från naurens hjerta till menn akohjertat, de må väl gripa och röra oc. Mer hbvarföre bevakta dem melankoiiski? Ingen t:rke sammanbinder och tyder delöga, mid. rösterie. Det fr icke någon tanke sorc svsrar och resonerar: det ör känslan som hör och drömmer. Prötva icke, o menitiskobarn! — pröfva icke mcd förståndets kala öga, denne bemlighetsfulia melankoli; du kan icke spuis: den på din tsggiga logiks pikar eller beskrifve dess trollkrets efter de i dina skolor inlörd: x