Aftonbladet – 4 oktober 1853, sida 1

landet särskildt, af den syftning att sdet vore långt bättre för landet om det vore eröfradt! Vid åhörandet af berättelsen om dessa loyala och psetriotiska svar, sade min far: Papoels — sprstt upp ur sin vanliga filosofiska likgiltighet och gick åstad att sjelf besöka Miles Square. Min far återvände lika blek som min onkel varit röd. Och att föreställa sig), sade han sorgset, xatt i den stad hvarifrån denna man kommer, finnes det, efter hvad han berättar mig, tio tusen andra af Guds skapade varelser, som befordra civilisationens verk på samma gång som de förbanna dess lagar!s Men hvarken far eller onkel gjorde någon invändning då min mor, försedd med en korg med vin och arrowrot, samt en jiten nätt bibel i brunt band, styrde kosan till den bannlysta hyddan. Hennes första besök miszslyckades likasom de föregående. Miles Square nekade att mottaga korgen; han var icke ginnad att taga allmosor och äta nådebröd; och då min mor ödmjukt invände attom mr Miles Square ville samtycka att titta i bibeln, skulle han finna att barmbertigheten icke var någon synd hvearken för gifvare eller emottagare, så företog sig mr Miles Square att beviea det han, enligt bibelns lära, hade lika mycken rätt till min mors egodelar som hon sjelf — att allt borde vara gemensamt — och om allting vore gemensamt, hvad blefve det då af barmhertigbeten. Nej; han kunde icke äta min onke:s arrowrot och dricka hans vin, då min onkel förhöll honom och bans medmenniskor så mången gagnlös acre; jorden tillhörde folket, Det var nu Pisistrati tur att gå åstad. Han gick en gång, och han gick ofta. Mile: Square och Pisistratus trätte cch resonerade — Iresonerade och trätte — och slutade med at fatta tycke för hvarandra, ty denne stackare Miles Squsre var ieke hälften så dålig som hans satser. Hans villfarelser hade sitt upp: