Aftonbladet – 4 oktober 1853, sida 1

Vi talades vid om saken, och jag fick Petergzons löfte att han för framtiden skulle respektera vår djurgård, och vi blefvo derefter så förtroliga, att han följde med mig hem samt skänkte mig till och med skyggt och ursäktande de fem fasaner han hade skjutit. Från denna tid uppsökte jag honom. Han var en ung karl om knappa fyra och tjugo år, som gripit till tjufskytteriet för det vilda nöjes skull som låg i denna -handtering ; och med anledning af några orediga begrepp om att han af naturen var berättigad att skjuta det villebråd somkom i hans väg. Jag fann snart att han var ämnad till något bättre, än att tillbringa hvartannat halfår i fängelse och sluta sitt lif på galererna sedan han dödat en skogvaktare, Detta syntes mig vara det öde som mest sannolikt väntade honom i Gamla Verlden, hvarföre jag intalade honom ett brinnande begär efter den Nya: och han lofvade att blifva ett synnerligen dyrbart bistånd i buskarna. Mitt tredje val träffade en person, som kunde bispringa med föga fysisk styrka, men som egde mera förstånd (eburu det erhållit en viss missriktning). än alla de öfriga tillsammans. Ett aktningsvärdt hjonelag i byn hade en son, som varit svag och spenslig i jemförelse med den Cumberländska stammen och derföre 5) Se A.B. oris 161—164, 166, 167, 165, 173, 175 — 179. 181—183, 185, 187, 188, 190, 191,193— 195, 197, 199, 200, 202—204; 206, 208, 209, 212, 214-218, 220, 221, 223, 224, 226 och 227.