Aftonbladet – 1 oktober 1853, sida 1

tes blicka på mig med mild vrede; och från alla hördes en röst ropa till min själ: Grymme, vill du öfvergifva oss! Och ibland dem satt min mor, tröstlös såsom Rachel, och grät i tysthet. : Min mor! min mor!s utropade jag i det jag föll till hennes hals, förlåt mig, det är förbi, jag kan icke lemna er!x TI Kar. Nej — nej! det är för ditt eget bästa — Austin söger det. Gå — det är endast den första skakningen. För min mor öppnade jag nu fördämningarna för detta djup som jag hade dolt för forskaren och soldaten. För henne utgöt jag alla de vilda, rastlösa tankar som genomvandrade en ödelagd kärleks ruiner — för henne bekände jag hvad jag förut knappast hade tillstått för mig sjelf. Och sedan jag visat denna den mörkare sidan af mitt enne, var det med ett stoltare anlete och mindre bruten röst som jag talade om de manligare förhoppningar och ädlare syften som glimmade fram öfver spillror och ödemarker och visade mig hvarest jag. kunde finna en tillflykt. Sade ni icke en gång, min mor, att ni kände liksom ett samvetsagg deröfver att min fars genius gick så obemärkt sin väg fram, — och ni till hälftens anklagade den lycka ni skänkte honom att vara saker till hans ärelystnads död och hans sinnes förnöjsamhet? Kände ni icke ett nytt mål för lifvet då ärelystnaden slutligen återupplefde och ni tyckte er höra verldens bifall brusa kring er forskareg cell? Delade ni icke de vackra drömmar som er bror framkallade, och utbrast niicke, om min bror kunde blifva ett medel för hoatt stiga i verlden! och då ni trodde att ni ; funnit rätta vägenstill ära och rikedom, suckade ni icke då i ert hjertas fullhet, och det är min bror, som skall återgälda kans son — allt — allt hvad han öfvergaf för min skull?s ; Jag kan icke bära detta Sisty! — håll upp, båll uppla l