min bäste mr Trevanion, om ni är sysselsati med parlamentsakter då ni mottager detta bref, så stadna här, och lägg det åsido för någon sällsynt ledig stund. Jag står i begrepp ati för er öppna mitt hjerta och bedja er, som känner verlden så väl, att hjelpa mig undgå dessa flammantia menia hvarmed jag finner denna verld omgjordad och innesluten. Ty ni bör veta, sir, att ni och min far hade rätt då ni båda sammanstämmande förklarade att jag icke var danad för ett uteslutande boklif. Och huru oundgängligt är likväl icke boklifvet för en ung man, som vill på de vanliga och konventionella stigarna bana sig väg till lycka? Alla yrken äro så befästade, så inneslutna, så qväfda i böcker, att hvar helst minastarka. händer utsträckas mot verksamhet, mötas de af oktavförskansningar, beskyddåde af qvartbands kreneleringar. Först och främst detta universitetslif, gom att börja med leder till stipendier och måhända slutar, sågom ni statsekonomer skulle önska, med malthusieka stipendier — premier för celibat — öfverväg, hvad är väl detta! ,Tre år, bok på bok — ett s:ort dödt hof framför oss, tre hela långa år, och alla de äppleh som växa på stranden fulla af askan at korpus och petit! Sedan dessa tre är tilländagått, vinnes, kanbända, understödet — alltjemt böcker — böcker — så framt icke hela verlden tillslutes vid universitetsportarna. Om jag från lärd uppblomstrar till litteratör, till författare af profession, hvad väntar mig? Böcker — böcker! Väljer jag lagfarenheten? Böcker — böcker! Ars longa, vita brevis, hvilket med någon omsägning betyder ati det är ett trögt arbete att sträfva sig fram till ett lätt! Öm jag blir läkare? Hvad annat är böcker kan döda tiden, till dess vid fyratio års ålder en lycklig tillfällighet sätter mig i stånd att döda: någonting annat? Kyrkan? (för hvilken jag sannerhgen tillstår mig icke vara god nog) — det är boklif par excellence, antingen jag obemärkt och fattig vandrar genom långa rader af teologer och kyrkofäder, eller jag, ärelysten efter biskopssatift, företager mig att förbättra förderfvet, icke i menniskobjertat, utan i en grekisk text, och genom pass af skolaster och kommenterer letar mig fram till hofvet. Kortligen, undantagande-det ädla vapenyrket — hvilket, som ni vet, icke