Aftonbladet – 28 september 1853, sida 2

sin knoppning, och ändå skulle ni ha velat låta oss, som äro dubbelt så rika, beröfva er allt detta Jilla!. Ahl) sade Roland och försökte att le, sjag skulle ha följt min egen metod då, och svultit er förskräckligt. Tala derföre icke om små samqväm och dylikt. Men ni får icke nu kasta tillbaka tärningarne åt mig, eller sätta upp edra 420 pund mot mina 130. Huru, sade min mor ädelmodigt, ni glömmer det penningevärde hvarmed ni bidrager — allt det hvarmed er egendom förser oss, och allt hvad vi derpå inbespara. Jag är säöke: på att det är värdt minst 300 om äåret.s Min fru — systers, sade kaptenen, njag ä viss på att ni icke vill såra mina känslor. Allt hvad jag har att säga är, att om ni, för att uppehålla det gamla tornets anseende, lägger till en lika stor summa som den jag disponerar, så är detta detyttersta jag kan medgifva, och resten är icke mer än Pisistratus kan depensera.n Vid det han yttrade detta, steg kaptenen upp, bockade sig, och innan någon af oss kunde hejda honom, linkade han ut ur rummet. Bevare mig, Sisty!,s sade min mor, vridande händerna, jag har helt visst misshagat honom. Huru kunde jag ana att han bade en så stor skuld på egendomen?, 3 Betalte han icke sin sons skulder? Aricke detta skälet hvarföre — Ah, afbröt min mor, nästan gråtande, och det var det som smärtade honom, och jag som icke anade det? Hvad skall jag väl göra?s Sätta er ned och uppgöra en ny kalkyl, min goda mor, och låta honom få sin vilja fram., Men dåx, sade min mor, skall din onkel gå och grubbla sig till döds, och din far får ingen förströelse, och du ser emellertid ätt han ej har samma nöje som fordom af sina böcker. Och Blanche — och du sedan. Om vi endast få bidraga med så mycket som den gode Roland sjelf gör, kan jag icke inse huru