Aftonbladet – 28 september 1853, sida 1

vå Ae RE ad oe ME le ad : Kl no0 a dis5Dec. kl. 12. midd. EGGERT NAUCLER SON. gen, Balkan och Konstantinopel. Ännu är en frestande munsbit lemnad obetäckt. Är den värd att reta Österrikes lystnad? Servien med de breda kuststräckorna utefter Adristiska bafvet är ej att förakta. Köpet kan lätt uppgöras. Lik der unga eslösaren, söm grubbicr öfver accepten af sin första vexel, — ingen ting är lättare uppgjerdt. Det behöfves ju endagt en liten namnieckning. Kejsarens framtid, hans familjs framtid, darrat.i vågskålen, Skall han skrifva under? Gör han det, ber han oåterKalleligen och för evigt satt sig till Rysslands verktyg, med kropp och sjöl och egendom: Han skall hafva gifvit nya krafter år kolossen, som, då ban mättat gig af Turkiet, skall ogeneradt göra upp. sin. räkning med Österrike: vid. första lägliga tillfälle. Armand Eefebvre beskref för åratal sedac, med hvad som nu synes sågom profetisk giarblick, Europas ställning och habsburgska bus sete politik sålunda: sÖsterrikes kallelse — dess sanna och verkliga kallelse, i senning svår men ädel genom sin storhet — är att skydda kontinentens centralstater i deras integritet och oberoende, att skydda dem mot Frankrikes och framför allt mot Rysslands ärelystnad, att hålla dessa båda stater i schack och jemnvigt, den ena med hjelp af den andra. För närvarande i den orientaliska frågan är Ryssland den mest hotande och farliga fienden. Skulle det lyckas denna makt att komma i fullständig besittning af nedre Donau, Balkansträckningen och Konstantinopel, blefve Österrike omslutet af ryska besittningar längs hela. sträckningen af desz östra gräns, och Österrikes handel: både på Svarta hafvet och på Adriatiskaviken komme således under rysk kontroll. Det finnes äfven en anledning till farhåga i Rysslands hemiiga bemödanden att harcellera österrikiska uudersåters laglydighet,. hvilka bekänna den grekiska religionen. Inu. menniska 4ror att: Ryssland genom öfverdrifna samveteskrupler skall afhålla sig från att.smida hemliga ränker af denna beskaffenhet. Rysslands eröfringar i Turkiet sätta detta välde i stånd att realisera alla sina innerligaste önskningar. Österrike blefve sålunda fruktensvärdt hotadt; dess relativa styrka blefve så väsentligt förevagad, att dess fria bestämmelserätt helt och bållet förlorades. Till att sätta en damm mot den nordiska maktens påträngande, återstode då för Österrike intet utom det passiva motstånd, hvartillPreutsen i närvarande stund måste inskränka sig. Fallet ifrån sin höga ståndpunkt måste det beqväma sig att spela en helt olika roil. I stället att utgöra Vesterns välverk met Ryssland, skulle det bli ett verktyg idenna makts händer att hålla Östern i underdånighet. Alla de centrala beväpningar som skulle skydda Vestern blefve kraftlösa och de centrala staterna sjelfva hotade med förlusten af sitt oberoende. Till och med besittningen af Bosnien, Servien, turkiska Daimatien, Albanien och Macedonien blefve då för hofvet i Wien en ringa ersättning för Rysslands omättliga maktutvidgning. Ryssland skulle direkt och med tillbjeip af grekerne, som nödgades lyda dess befallningar, utöfva en så öfvervägande inflytelse i dessa till namnet österrikiska provineer, stt de för sina nya herrar blefve långt mera en källa till försvagande och förlägenhet, än en; verklig tillökning i makt. — ; Sålunda kan man på förband uppgöra Wienerkabinettets politiska ställning. Såsom en motståndare till: Rysslands afsigter, såsom den naturliga målsmannen för Turkiet och alia de intressen som hotas genom Portens äfventyrsanda, måste Österrike heldre riskera sin sista aan och sin sista florin än tillåta czaren att utsträcka sina besittningar öfver södra stranden af Donau.s Men är det ingenting annat än Ryssland som Frang Josef behöfver frukta? Skall Nikelaus en vecka härefter icke hafva avnat att tänka på än tacksamheten för fordna fjenster, förstoringen genom framtida bundsförvandtskap ? Skall han ej äfven kunra framhålla Ludvig Napoleon såsom en skräckbild att: skräpmas sin unga vän med? Lefebvre har talat äfren om det kapitlet: sMen Ryssland är ej den ende fiende som Österrike fruktar. Frankrike betraktas med ägnu större oro. De franska atyrelsegrundsatserna kunde undergräfva den österrikiska menarkiene rfociala grundvalar, och franske armåeer sätta dess italienska välde :ifara. Hvilken förvirring skulle icke då uppståiett väldsom. utsträcker sig öfver italienare, ungrare, poleckar och tyskar, söm företer lika många olika förvaltningsformer som det finne länder under dess herravälde, som äfven under freden är bragt till den grymma nödvändigheten att använda styrkan af halfva sitt Omride för att hålla den återstående hälften i tygeln, och som slutligen uppehåller sig genom det feodala fåväldets urmödiga och mot vår tids lynne alideles stridiga principer? Derat Wieneiholvets bäfvan för julirevolutionen, som hotace att sätta Europa i eld ochlågor. Denna Ennu icke öfvervunna bätvan tvang Österrike att kasta sig i srmarna på de ryska styrelsegrundsatserna, och förklarar den undfallenhet fom Österrike under åtta års tid förnit nödigt :tt iskttaga i afseende på czarets pretentioner i de prientalitka angelsagenheterna. sMön skall Österrike när den verkliga orilentaliska krisen kommer, kunna vidblitva den Ihållaivg ef medgörfighet hvarvid det hittills vant sig? Eh gänska vigtig fråga. Lätom oss Jförsöka att besvara den med de skäl som seIkeris natur gifver vid banden. På Frankrike i företa Tunimet faller Stsvaret af denna frågas lösning: Österriker ställning är helt simpelt Iden att det är fritt i Bitt handlingssätt mot ARyssland endest så vidt det Kan stödja sig på I Frankrikes materiella och moraliska bistönd. En förening med England ensamt är ej Dog latt gifva Wienerkabinettets ord och handlirsger tillräckligt eftertryck. Ej heller kån Öster, rike äfventyra ett krig mot Ryssland utan anv sr oo CE. AT CJ MT, VAC IBS VR SE Ta BIE bot