Aftonbladet – 27 september 1853, sida 3

som förrådde menniskohjeriats sjelfkörlek. plägade min far — antingen för att återförs aia Kittys fåfänga inom en tillbörlig och kristlig ödmjukhets gränsor eller för att gifva luf: åt den sällsamrha putslustighet som tillhörde honom — Han plägade anmärka, köger jag. att rars Rollick var af en mycket grälaktig natur; ett artigheien yttrades, icke för att behaga min mor, utan för att pipa den så dryg: aflönade kokerskan och hushållerskan, tili hvilken taffeltickaren helt säkert skulle framföra den förhatliga ursäkten. -Då hon nedsatte sig i tornet och öfvertog husets styrelse var min mor naturligtvis an gelägen att det gamla tornet, fastän en gammai krossad invalid; dock skulle framräcks sitt bästa ben, Oaktadt grannskapet var gynanerligen tunnsådt, hade dock åtskilliga kort blifvit aflemnade vid vår port; några bjudningar, hvilka min onkel hittills afööjt; hade helsat bans besittningstågande af kina) förfäders förfallna borg, och had? blifvit talrikare sedan nyheten om vår ankomåt spridt sig i trakten; rå att min mor såg framför sig ett ganska aktoingebjudande fält för sina husmoderliga talenter — ett ganska godt skäl för hennes ärelystnåd att tornet skulie hålla sitt hufvud uppe, såsom det austod ett torn som inom sig hyste famiijenz hufvud. Men jag bör icke göra dig orätt, o min dyra moder, der du sitter så vacker Och så fin midt emot den dyst:e kaptenen, — med ditt förkläde så hvitt och ditt hår så prydligt och så skinande, och din mörgönmössa med dess b:å band så kokett anordnade liksom fruktade du att du genom den ringaste uraktlåtenhet å din sida skulle kanna förlora din -Austins bjeria — jag bör icke göra dig orätt genom at endast från fafänga bevekelsegrunder hörleda åma qvinliga åvigter om sällskapslifvers behsg; jag vet att ditt hjerta, i gin betänksemcwa ömhet, var, lika mycket som någoasin din fåfänga, intresseradt i de tankar på gästfr.ehet med hvilka du umgicks. Ty först och frömet var det din själs önskan att din Au:tn. måtte så litet som möjligt påminnas