Pisistratus, som ser att hans vakna drömmars tråd är bruten, samtycker med resignerad uppsyn. Just som de passera genom dörren, stannar Blanche med ett utseende som om der låge henne någonting på bjertat. Pisistratus. — Huru är det nu fatt, Blanche? Hvarför gör du knutar på det der bandet, och hvarföre skrifver du osynliga bokstäfver på golfvet, med spetsen af din lilla beställsamma fot? Brincee — (hemlighetsfullt.) — Jag har funnit ett nytt rum, Sisty. Tror du att vi skola titta dit in? j Pisisträtus. — Ja visst, bara det icke är något Blåskögg som lockat dig. Hvar är rummet? Brancye, — Trappan uppföre — till venster. Pisistratvs; — Denna lilla gamla dörr, som leder uppföre tvenne stentrappor och som alltid hålles stängd? Brncere. — Ja, den är icke stängd i dag. Dörren stod på glänt och jag tiltade in; men jag ville icke gå längre förr än jag först frågat dig om du trodde att det skulle vara orätt. Pisistratus. — Det var mycket snöllt af dig, min lilla grannlaga kusin. Jag betviflar icke att det är ett spökförsåt; emellertid tror jag ait vi under Jubas beskydd kunna våga försöket tillsammans. Pisistratus, Blanche och Juba stiga uppför trapporna, och taga af inåt en mörk gång till venster, åt motsatt sida mot de bebodda rummen; vi uppnå den hvälfda dörren af groft sammanspikade ekplankor; vi skjuta upp den och finna en liten trappa som slingrar sig ned från rummet: det är beläget just ofvan om Rolands kammare. Rummet har ef fuktig lukt, och har sannolikt blifvit lemnadt öppet för att vädras, ty vinden intränger genom det frånriglade fönstret, och en knubb brinner i spiseln. Stället har detta tilldragande, förtrollande uteende som tillhör ett skräprum, ty jag vet